Vilket sätt är det bästa?

Barnuppfostran är ett ämne som folk har mycket olika åsikter om. Det diskuteras om curlingföräldrar är bra eller dåligt för barnen, och hur man i så fall ska uppfostra sina barn istället. Många experter har uttalat sig om detta ämne och även de har olika åsikter om vad som är rätt för barnen.
En av de många experterna heter Jesper Juul och han anser att föräldrarna borde tänka på vilken slags förälder de själva vill vara. De borde lyssna på sina barn och kommunicera bättre med sina barn. Man bör ge sina barn lite utrymme och lyssna på vad barnet vill. Samtidigt så bör man inte ge barnen för mycket makt, för det är inte något som barnen trivs med enligt Juul. Trots att barnen inte tillåts tänka mycket själva så bör man inte lämna över allt tänkande på barnen. Man ska vara tydlig mot sina barn men föräldern måste också känna själva vart gränsen går.

Jag själv håller med om det som Juul säger. Att lyssna på sina barn och höra vad de verkligen vill är alltid bra. Man ska vara engagerad i sina barn och visa för dem att man bryr sig och lyssnar. Om barnen känner sig hörda och älskade så blir de tryggare i sig själva tror jag.
Jag tycker också att man ska vara tydlig med var gränsen går. T ex om man har bestämt och sagt till sitt barn att han/hon bara får äta godis på lördagar, så ska man inte tänja på den gränsen. Även om barnet tjatar så ska man inte ändra på det, för då märker barnet att ju mer de tjatar så är det större chans att de får det de vill ha. Det är ju såklart väldigt jobbigt att ha barn som tjatar om olika saker som de vill ha, men om barnet får ett nej varje gång så lär de sig till slut att det går inte att tänja på den gränsen. Jag vet själv att mina föräldrar använt denna metod på mig. Den har inte alltid fungerat, utan mina föräldrar gav nog efter ett par gånger, men annars är det en bra metod enligt mig. Om man använder den tillräckligt mycket så förstår barnet att man inte alltid kan få allt som man vill ha.

Enligt barnkonventionen så ska barnets välmående komma i första hand för dem och de ska skyddas mot vanvård och utnyttjande, vilket är ganska självklart för vissa. Tyvärr händer det i vissa fall att föräldrarna inte alltid tänker på barnets bästa utan på vad som är bäst för dem själva.
Som jag nämnde ovan så ska man inte tänja mycket på sina gränser och regler. Om man ger efter för ens barns tjatande så gör man det för att man själv inte orkar stå emot, och inte för att man tror att det är bäst för barnet. Ett barn som får allt den pekar på kan säkert vara väldigt lycklig och inte ta skada av det fysiskt. Jag tror dock att bortskämda barn får problem psykiskt i framtiden. De får inte samma känsla av hur det är att ta ansvar för sig själv och även för andra. Som förälder måste man lära sitt barn att kunna ta ansvar för sitt sig själv redan från 12-13 års ålder tycker jag, det behöver inte vara mycket som de tar ansvar över men i alla fall lite saker, såsom städa sitt rum eller liknande. De måste kunna hantera saker och ting själv, utan att alltid ha hjälp från sina föräldrar.

Dagens föräldrar kallas ofta för curlingföräldrar. Med det menas att föräldrarna gör allt för att föra livet perfekt för deras barn. T ex så skjutsas och hämtas det, man fixar och löser de problem som kommer i vägen.
Bent Hougaard är en dansk psykolog som har uttalat sig i en artikel om just curlingföräldrar som är skriven av Maria Carling i Svd den 1 december.
Han menar att eftersom föräldrar och barn spenderar så många timmar ifrån varandra, i och med arbete och skola, så vill föräldrarna gott göra för det genom att göra livet perfekt för deras barn. Han säger att ”‘barnen ska ha det som gulan i ägget’”, och menar också att det inte är fel på att vara en god förälder, men att det inte alltid har så positiva konsekvenser.
Hougaard säger att han tycker man ska vara tydlig med sina barn, och visa vad man menar istället för att bara säga det. Barnet ska sen också få försöka själv, så att han/hon lär sig genom att göra.
Jag håller helt och hållet med Hougaard. Barn som inte får börja ta ansvar i rätt tidig ålder, och inte heller får försöka klara sig själva, får det jobbigt som vuxen.
Då när man en dag helt plötsligt måste börja ta ansvar för sig själv och lösa sina egna problem, så blir det väldigt svårt om allting kommer på en gång. Börjar man i stället med lite i taget så blir det mycket lättare i vuxenlivet tror jag.
Barn bör uppfostras med kärlek, glädje och sunt förnuft tycker jag. När barn och föräldrar har en bra relation till varandra så blir livet mycket bättre för båda två. Det finns många som inte ens har kontakt med sina föräldrar eller kanske inte har träffat sina föräldrar. Jag tror att de som inte har kontakt med någon utav sina föräldrar innerst inne egentligen skulle vilja ha det. För föräldrar är de personer som skapat en, och hjälpt till att forma en till den människa man är idag. Mina föräldrar är så otroligt viktiga för mig, och varje gång vi bråkar och jag säger något dumt, så får jag så dåligt samvete. I och för sig så är nog mina föräldrar vana vid att deras barn säger dumma saker, för de har fem stycken. Samtidigt så är ens föräldrar den anledningen till att man lever idag och de förtjänar bättre än så. Jag uppskattar mina föräldrar väldigt mycket och visar det också, men det finns nog väldigt många som inte gör det och det tycker jag verkligen att man borde. Det kommer förmodligen komma en dag då man ångrar att man inte sa dem saker som man egentligen skulle vilja ha fått sagt.

Det finns så många olika tips och vägledningar till dagens föräldrar, att de blir förvirrade. Det är ju inte så konstigt när man får så olika direktiv. Jag tror dock att alla föräldrar vill göra sitt bästa, och försöker göra det också, men ingen kan vara perfekt. Som Jesper Juul säger, ”’barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor’”.
Jag tror det ligger mycket i det han säger. Som förälder ska man inte anstränga sig så mycket att det blir dåligt, för då blir det varken bra för barnet eller sig själv. Barn behöver bli älskade och omhändertagna, men perfekta föräldrar är inte något de behöver.

”Dåligt för barn i centrum” av Katarina Andersch (GP den 13/9 2009)
Kort versionen av Barnkonventionen (www.rb.se)
”Högt pris för friktionsfri barndom” av Maria Carling (SvD den 1/12 2004)