En perfekt uppfostran i ett perfekt samhälle

Är det så att vi i dagens samhälle har det alldeles för bra för vårt eget bästa? Experterna menar på att vi i vår perfekta vardag försöker vara alldeles för perfekta själva. Detta påverkar våra barn negativt då vi hämmar dem genom att ge dem för mycket uppmärksamhet. Många barn får heller aldrig lära av sina misstag eftersom föräldrarna är där och vadderar om dem stup i kvarten. Vad har egentligen hänt med våra värderingar om barnuppfostran de senaste tjugo åren?

Uppfostringsmetoderna har förändrats enormt sedan början av 1990-talet, säger Jesper Juul, författare och familjeterapeut i artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” av Katarina Andersch. (Göteborgs-posten, 20090913).

Juul menar på att föräldrar idag ger sina barn allt för mycket ansvar och uppmärksamhet. De låter aldrig barnen bestämma något själva i lugn och ro. Barnen får idag så mycket utrymme att de blir begränsade eftersom det alltid är någon där som bevakar dem. Istället ska föräldrarna förklara för barnen var som gäller, låta dem få alternativ till hur de ska göra och sedan lämna dem ensamma för att få fundera i fred på vad som har sagts, tycker Juul. Han säger att ge barnen möjlighet till eget ansvar inte alls är samma sak som att ge dem makt över familjen.

Jesper Juul antyder också att man måste upptäcka själv hur man ska hantera situationer och inte lita blint på vad de läser eller hör från andra håll. Man känner sin egen relation bäst, tycker han.

Som sammanfattning säger Juul: ”’Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor’”.

Även om Jesper Juul är ganska dubbeltydig i sitt utlåtande så har han ett väldigt starkt underlag och ett bra resonemang. Väldigt många föräldrar idag är alldeles för överbeskyddande av sina barn. Något som leder till att de blir beroende av att ha någon till hands så fort de ska göra något, men även till att de blir hämmade eftersom de aldrig kan göra något i lugn och ro. Det sätts allt för mycket press på barn som egentligen är för små för att fatta beslut själva. Jag tycker att varje förälder ska fråga sig själva vad de tror att det är deras barn egentligen behöver. Är det någon som står och knackar dem på axeln, eller är det någon som hjälper dem att växa upp och bli förberedda på det verkliga livet?

Bent Hougaard har myntat uttrycket ”Curlingföräldrar” med vilket han menar föräldrar som praktiskt taget sopar väggen framför sina barn, och försöker göra deras liv perfekt. Han säger till Svenska Dagbladets Maria Carling i artikeln ”Högt pris för friktionsfri barndom” (20040112) att man måste se till att vara konsekvent utan att vara vild eller rå i sitt uppfostrande. Hougaard slår också ett slag för metoden ”Learning by doing”. Att visa vad man menar, göra det man säger, istället för att bara snacka. Han påpekar att om vi som föräldrar undviker konflikter lär sig aldrig barnen att hantera eller lösa några heller. Unga har allt för lite respekt för vuxna idag, något som lärare har problem med, på grund av att föräldrarna inte blir några auktoriteter för sina barn. Hougaard säger till sist ”Barner är inte våra kompisar. De har många kompetenser, men de är inte kompetenta.”

Att ta ifrån barnens deras rätt att få lära av sina egna misstag är något som kan ge stora konsekvenser i framtiden. Hur ska ett barn som lärt sig att någon annan alltid kommer och sopar upp vägen framför dem kunna klara av att flytta hemifrån och ha ett självständigt och fullt fungerande liv? Att skämma bort sitt barn för mycket och hela tiden göra dem till lags får i längden övervägande negativa konsekvenser. Många gånger har man träffat på människor som blivit överdrivet bortskämda som barn. Bortsett från att de inte klarar av att göra saker själva så tappar de ofta förmågan att stå för sina egna åsikter eftersom de känner att de alltid måste ha någon som backar upp deras beslut. Eftersom de är vana vid medhåll blir de dessutom arroganta och stöddiga när någon inte håller med dem, och i och med det villkorslösa ompysslandet saknar de ofta ödmjukhet och anser sig vara bättre än andra. Detta har de ju alltid fått höra att de faktiskt också är. Jag tycker att det är fullkomligt ansvarslöst att behandla sina barn på det här sättet. Curlingföräldrar måste förstå att barn behöver som tar hand om dem, men som också hjälper dem att lära sig att skilja på rätt och fel. Barn måste lära sig att ta eget ansvar, och att de i framtiden kommer att behöva göra mycket själva. Detta ska självklart läras in gradvis allt eftersom barnet växer. Man kan inte börja förhandla med små barn. När barn är små måste man ta deras beslut åt dem och sedan när de blir lite äldre lära dem att ta egna beslut och ansvar, och inte bolla allting med dem eller göra allting åt dem.

Jag tror att man som förälder på 2000-talet måste försöka ta ställning till hur bra ställt vi har det idag. Man måste sluta skämma bort sina barn till det yttersta, och förstå att de har det tillräckligt bra som det är. Eftersom samhället inte längre ställer några krav på dagens barn måste vi se till att göra det själva.