Var går gränsen?

Uppfostran är ett aktuellt ämne och det finns många teorier om hur man ska uppfostra sina barn. Föräldrar söker sig till experthjälp och vänder sig till böcker för att få råd om hur man ska uppfostra barnen. Men uppfattningen av hur man gör det rätta har varierat genom tiderna. Genom mänsklighetens historia har synen på barnuppfostran sett mycket olika ut. På stenåldern när man bodde i hyddor och grottor och den största aktiviteten gick åt till att skaffa mat för dagen var barnen tvungna att delta mer till sin egen försörjning. Barnen blev vuxna tidigare och fick ta ansvar medan vi idag har det rätt så bra och kan lägga över största ansvaret på samhället och våra föräldrar. Det är inte lätt att vara förälder, man förväntas veta hur man ska hantera alla dessa krissituationer då barnet inte gör som man vill.

Samhället betonar ofta ”dagens ungdomar” som något negativt, och så lät det även för både 40 och 80 år sedan. Barnen förr hade mer respekt för de äldre än vad barnen sägs ha idag. Men vems fel är detta egentligen? Vilka har skapat ”dagens ungdomar”? Är det föräldrarna, samhället eller barnen själva som har ansvaret? Det är många experter som har uttalat sig om ämnet uppfostran. Jesper Juul är en av de experterna. I artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” av Henric Lindsten och Katarina Andersch, (GP 2009-09-13) yttrar Jesper Juul sig om just uppfostran. Hur mycket plats ska barn egentligen få ta?

Jesper Juul påpekar att dagens föräldrar tyngs ständigt av oro och är osäkra i sig själva. Man får inte göra fel, måste behaga sitt barn och ge dem den uppmärksamhet de kräver. Juul anser att det är skillnad på att ge sitt barn frihet och ansvar gentemot att ge barnet makt över hela familjen. Juul tycker att barn står alldeles för mycket i centrum idag. Åratal av forskning och kunskap har ändå inte kunnat fylla tomhet eller gett oss konsensus menar Juul. Jesper Juul menar att vi vet mer idag om relationer än för 20 år sedan men forskningen kan endast fungera som inspiration. Det hjälper dem inte till att bli bra föräldrar utan föräldrarna måste försöka lista ut svaren själva, vilken sorts förälder man vill vara. ”‘Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor.’”, tycker Juul.

Jag håller med Juul, jag tror att barn påverkas negativt av curlingföräldrar, de får inte lära sig att vara kreativa, upptäcka saker själva eller lära sig att möta motgångar i det framtida vuxna livet. Barn behöver hänvisningar och regler, det mår de inte dåligt av. Samtidigt vill föräldrar vara så perfekta, man får inte göra fel eller visa sig svag, vilket inte heller är bra. Om barnet får växa upp i en miljö i perfektion känner sig de då pressade och måste leva upp till de förväntningar som ställs.

Jesper Juul menar att man kan finna inspiration från andra håll, men samtidigt måste man finna ut hur man själv ska handla och hantera situationer. Man måste hitta sin egen balans för vad som är rätt, och jag håller med honom. Jag tror just att man måste hitta balansen i uppfostran. Det är så olika från person till person, från familj till familj. Därför är det svårt att sätta specifika regler om hur man ska uppfostra sina barn. Eftersom min enda erfarenhet i uppfostran är min egen är det svårt att lägga sin egen åsikt i frågan. Men det är inte enkelt att vara förälder, oavsett hur många böcker eller TV-program man tittar på.

I en annan artikel av Maria Carling, ”Högt pris för friktionsfri barndom”, (SvD 2004-01-12) skriver Carling att dagens föräldrar vill skydda sina barn så mycket som möjligt och undkomma allt ont. I sin artikel har hon intervjuat den danske psykologen Bent Hougaard som kritiserar dagens curlingföräldrar. Hougaard menar att dagens föräldrar sopar banan för sina barn, skjutsar dem och förser dem med allt de vill ha. Bent Hougaard vill att barnen ska få lära sig att möta motstånd. Att föräldrar ger barnen allt de vill ha betyder inte att det får positiva konsekvenser. Hougaard påpekar även att det är för mycket babbel bland föräldrar. Istället ska man vara konsekvent och visa barnen genom att handla själv, ”learning by doing”. För Hougaard så går det inte ihop att bara förklara. Redan då barnen är små ska föräldrarna överlägga och diskutera om allting med småbarnen. Istället tycker Bent Hougaard att föräldrarna ska visa att det är man själv som bestämmer, att det är man själv som ska ta ansvar och beslut, inte barnen. Avslutningsvis belyser Bent Hougaard ”’Curlingföräldrarna måste våga släppa ut sina barn i livet och låta dem möta allt vad det innebär, annars får barnen ta desto hårdare smällar som vuxna’”

Jag håller med i Bent Hougaards resonemang. Jag tycker att barnen måste få lära sig att möta motstånd. Dessa curlingföräldrar vill inte barnet något ont, men jag tycker inte att man är snäll mot sina barn bara för att man sopar banan framför dem, så småningom kommer de lära sig själva att göra saker och ting. Då är det bättre att barnen får ta itu med problemen redan när de är små. Man kan som förälder inte behöva servera sina barn allting, det finns andra sätt. Då barnet senare växer upp och blir tonåring och snart ska in i vuxenlivet är det svårt att fortsätta med det beteendet, det fungerar inte långsiktigt.

Man ska stötta och peppa, men inte pressa för mycket. Man ska ge barnet frihet till att klara sig själv, men inte låta barnet ta för stor plats. Hur hittar man sin balans och hur blir man den där perfekta föräldern som alla vill bli? Det är en nästintill omöjlig fråga att svara på. Men vad är den perfekta föräldern egentligen? Det går inte att vara perfekt, och perfekt är inte bra det heller. Människor strävar efter att vara perfekta på alla sätt, denna inställning tycker inte jag fungerar, då får barnen samma inställning och måste ha någonting att leva upp till. Det viktigaste i slutändan tycker jag är att man gör sitt bästa som förälder, tar sitt barn seriöst och låter sitt barn få veta att man älskar det. En förälder som låter barnet få se världen, upptäcka saker själv och möta motgångar, men som samtidigt ger en hjälpande hand när barnet behöver det, är den bästa föräldern enligt min åsikt. Alla får göra fel och det är okej att sänka ribban istället för att ständigt ha dåligt samvete.