fredag 26 mars 2010

Vad är uppfostran

Vad är uppfostran?

Uppfostran något som har en stor roll i dagens samhälle och det finns mängder av böcker som ska guida föräldrar till att uppfostra det ”perfekta” barnet. Trots detta kommer det alltid upp frågor som plågar dagens föräldrar. Hur ofta får era barn äta glass? När går era barn och lägger sig? Hur sträng ska man vara? Hur länge får barn vara ute? Hur vet man om man är en curlingförälder? Det finns många frågor och många svar, men hur veta man vad som är rätt? Finns det rätt och fel när det gäller barn? Jag ska från min synvinkel som tonåring säga vad jag anser när det gäller den här frågan.

Det finns många som kan ge råd i frågan en av dem är Malena Janson som i ”00-talets lilla barnaskara”(00-talet, 4/10) skriver:

Barn idag får välja vad för mat som ska handlas, de får bestämma filmen familjen ska se på fredag, utan att kunna orientera sig i utbudet som finns. De får välja sina kläder själv, utan att kunna förstå och stå emot den genusordning som finns i butiken. De får däremot inte leka själva, eller gå till skolan själva. De får inte heller lämnas ensamma på fotbollsträningen. De ska alltid vara bevakade och trygga.

Den här dubbelmoralen är något som jag också kritiserar, barn får en massa ansvar som de inte veta vad de ska göra med, men samtidigt så anses de inte kunna göra något själv och måste alltid vaktas och tas hand om. Det känns som att föräldrar nu är alldeles för överbeskyddande, som om de inte vaktar sina barn hela tiden eller vet var de är hela tiden så kommer barnen dö. Jag tycker att alla föräldrar ska ta ett djupt andetag och tänka på om de verkligen behöver stanna kvar på hela fotbollsträningen eller om de verkligen måste gå med sina barn hela vägen till skolan. Jag föreslår att föräldrar som har det här problemet, börjar med att bara följa barnen tills de kan se skolan och sen stanna och vänta tills de ser att barnet går in i skolan. Att ta det steg för steg och kanske fråga barnet om han/hon vill gå själv till skolan. Världen är inte alltid lika farlig som vi tror och om man bor nära skolan så kan barn faktisk gå till skolan själv.

Någon som håller med är Jesper Juul som i Katarina Andersch och Henric Lindstens ”Dåligt för barn att stå i centrum” (Göteborgsposten 13/09 – 2009) säger att det är okej för föräldrar att göra fel. ”De bästa familjerna jag träffar gör 15-20 fel om dagen. Har man ett genomsnitt på 40 så är det helt lugnt. Men om man gör över 50 fel så kanske man ska fundera på coachning”, berättar Jesper Juul.

Han lägger till att barn inte behöver perfekta föräldrar, de behöver levande människor.

Juul anser att det är fel att ge barn för mycket ansvar. Han säger att det finns en skillnad mellan att ge barn möjlighet att ta eget ansvar och att ge dem makt över hela familjen. Han beklagar också när han möter människor som inte kan ha en konversation utan att ha minst hälften av sin uppmärksamhet riktat mot sitt barn.

Jag anser samma sak, man kan ge barn lite eget ansvar, men man kan inte ge över all makt. Jag tycker att det är hemskt när man träffar en familj där allt kretsar runt om det yngsta barnet i familjen, det känns som att det aldrig är en bra stämning i en sådan familj. De äldre barnen måste vara trötta på att alltid komma i andra hand, det tror jag kan leda till revolt, nog för att vi alla någon gång kommer att revoltera mot våra föräldrar, men i en sådan situation tror jag att det kan bli en för stor revolt. Det jag försöker säga är att det finns grader i helvetet. En sak som jag tycker att jag måste ta upp är syskon. Mellan syskon måste det vara helt rättvist, som tvilling så är det något som jag har upplevt, det spelar ingen roll vad det är, det måste vara rättvist. Annars kommer det att bli konflikter.

Jag tycker frågor som, ”vad avgör mest - miljö eller arv?” är jätte svåra. Det har forskats mycket om just detta, det verkar vara något som många vill veta och något som vi måste få svar på, men måste vi det? Jag tycker inte det. För vad spelar det för roll om man har ärvt sin kärlek till sport eller om man har fått den tack vare att de som är runt omkring en gör det? Hur som helt så har man den familj man har och man tycker om det man tycker om. Det som skulle kunna spela roll är om man p.g.a. den miljö man bor i inte får samma möjligheter att få en utbildning eller får samma möjlighet att leva ett tryggt och bra liv. Även om det är kul att kolla på vad som gör oss till dem vi är och vad som formar en människa, så jag vet jag inte riktigt vad man ska göra med den informationen. Om man får veta varför man är så dukigt på sport och vi säger att det är något som man ärvt, vad kan man göra med den informationen utom att krama om och tack sina föräldrar? Det är en väldigt komplex fråga, men vad spelar svaret för roll?

Det känns som att föräldrar har grävt ner sig så mycket när det gäller uppfostran, föräldrar kommer inte alltid vara perfekta och det behöver de inte vara. De behöver bara vara där för sitt barn när det behövs och visa att de älskar sitt barn. Det går inte att planera sitt barns uppväxt, jag tror inte något kommer att bli som man trodde att det skulle bli, men det är okej. Om jag tittar tillbaka på min barndom så ser jag inte de fel som mina föräldrar kan ha gjort, utan jag ser att de alltid har varit där för mig och alltid älskat mig. Så det viktigaste man ska tänka på när man ska ”uppfostra” sitt barn är att älska honom/henne och se till att han/hon vet det.

Det tycker Magnus Johansson också som i sin dikt ”Du behöver bara säger till” (i boken Vilda fåglar – sånger om barn, 1994) skriver:

”Du behöver bara säga till. Jag går bredvid dig,

Var du än är, vad du än gör, när du vill.

Du behöver bara säga till.

Hej mitt barn … du behöver bara säga till.”

2 kommentarer:

  1. Jättebra! Texten känns väldigt genomtänkt och intrssant!
    Jag tycker inte heller att föräldrarna ska överbeskydda sina barn!
    Väldigt smart tänkt det där om att arv och miljö inte spelar någon roll!

    /Kerstin

    SvaraRadera
  2. Bra resonemang och intressanta åsikter! Jag tycker också att föräldrar tänker alltför mycket och försöker planera för mycket fast man inte behöver det. Håller med Kerstin angående arv och miljö

    /Agnes

    SvaraRadera