Curlingföräldrar, hiss eller diss?

Curlingföräldrar, hiss eller diss?

Den danske psykologen Bent Hougaard myntade uttrycket ”Curlingföräldrar” och med det menar han föräldrar som bokstavligen sopar banan för sina barn och skyddar dem mot allt ont. Barnen får aldrig själva möta några motgångar utan föräldrarna fixar allt åt dem. Mamma och pappa låter sina barn bestämma middagsmaten, vilket TV-program de ska se på och hur huset ska inredas. I vårt samhälle har curlingföräldrarna fått skarp kritik av vissa psykologer och terapeuter för att de behandlar sina barn fel. Men är denna kritik rättvis?

Dansken och familjeterapeuten Jesper Juul ger, enligt skribenterna Katarina Andersch och Henric Lindsten, curlingföräldrar ungefär samma kritik som Bent Hougaard gett dem. I artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” berättar författarna att Jesper Juul tycker dagens föräldrar låter sina barn bestämma alldeles mycket i vardagslivet. (Göteborgs-Posten 20090913)

Andersch och Lindsten skriver att Jesper Juul kritiserar föräldrar för att ge sina barn för mycket uppmärksamhet och att de sätter barnen i centrum alltför ofta.
” ’ Och det är fruktansvärt dåligt. För i centrum är man alltid ensam’ ” säger Jesper Juul enligt författarna.

Jesper Juul anser också, enligt skribenterna, att föräldrarna ger sina ungar för stort ansvar av fel sort. Barnen får ta massor av ansvar över familjen, men de lär sig att ta eget ansvar.
” ’ Det är en väldig skillnad mellan att ge barnen möjlighet att ta ansvar själva, och att ge dem makt att bestämma över hela familjen. De ska de inte ha, och det trivs det inte med.’ ” säger Jesper Juul.

Författarna skriver vidare att föräldrar ger sina barn många helt onödiga uppmaningar. Som ”akta dig” i fall där det inte behövdes och de kritiserar sina barn för ofta. Alla dessa förmaningar kommer att resultera i att barnen till slut inte lyssnar på sina föräldrar påstår skribenterna. Jesper Juul råder, enligt artikeln, föräldrar till att vara tydliga och bestämda mot sina barn istället.

Vidare berättar artikeln att föräldrar inte ska vara oroliga över att inte vara perfekta. Författarna skriver att barnen behöver levande föräldrar med brister och inte felfria maskiner. Det är inte farligt att begå misstag, utan bara mänskligt, skriver författarna avslutningsvis.

Jag tycker att Jesper Juul tar i när han säger att barnen inte ska sättas i centrum och att det skulle vara dåligt för barnen. Vad är felet i att låta sina barn vara delaktiga i vardagen och ta beslut tillsammans med sina föräldrar. Skulle barn må bra av att få känna att deras röst blir hörd? Jag tror inte det.

Låt säga att man följer Jesper Juuls råd och sätter sig själv i centrum och låter barnen stå bredvid, i skuggan av sina föräldrar. Mamma och pappa tar enväldigt alla beslut själva utan att väga in barnens åsikter. Hur skulle ett barn känna sig då? Om mamma och pappa plötsligt slutar att lyssna på vad deras unge själv tycker och tänker? Jag tror att detta barn skulle bli olyckligt och må dåligt.

Dock tycker jag att Jesper Juul har rätt i det han säger om onödiga uppmaningar. Föräldrar ska inte tjata på sina barn och varna dem i onödan för till slut blir barnen immuna mot tillsägelser. Då lyssnar barnen inte på sin mamma och pappa överhuvudtaget, vilket kan bli väldigt besvärligt och leda till konflikter och bråk inom familjen.

Nu återvänder vi till mannen som skapade uttrycket ”curlingföräldrar” och givit dessa föräldrar skarp kritik. Den danske psykologen Bent Hougaard säger, enligt skribenten Maria Carling i artikeln ”Högt pris för friktionsfri barndom”, att dagens föräldrar vill ge sina barn en uppväxt där de är skyddade mot allt ont. (SvD 20040112) Likt gulan i ägget, skyddande av ett starkt skal, vill föräldrarna att deras barn ska växa upp. Hougaard påstår att det inte är nyttigt för barnen att växa upp med allt för lite motstånd.
” ’ Curlingföräldrarna måste våga släppa ut sina barn i livet och låta dem möta allt vad det innebär. Annars får barnen ta desto hårdare smällar som vuxna ’ ” säger Bent Hougaard enligt Carling.

Hougaard anser, berättar artikel, att frånvaron av uppfostran är ett stort problem idag. Man kan inte köpa sina barn och sin frid genom att skämma bort barnen. Istället ska man vara konsekvent och mena det man säger. Man ska uppfostra barnen genom handling och visa vad man menar, och inte bara snacka.

Enligt Hougaard, säger Maria Carling, kan man inte älska sina barn för mycket, men man kan ge dem för mycket service. Och får barnen för mycket omsorg blir de bara mer omsorgskrävande, menar Hougaard. Om man istället för att ta de konflikter som kan uppstå mellan förälder och barn bara servar barnet, och på så sätt undviker bråk, kommer ens barn inte lära sig att lösa något på egen hand.

Avslutningsvis säger Hougaard, skriver Carling, att barn har många kompetenser, men de är inte kompetenta. Är man kompetent kan man kontrollera sina känslor, vänta på sin tur och ta ansvar. Det kan inte ett barn klara av och de ska de inte heller kunna. Barn behöver få sina behov tillfredställda och det vi behöver är kompetenta vuxna som kan hjälpa ungarna med detta, berättar Maria Carling avslutningsvis.

Jag samtycker med Hougaard i vissa av hans åsikter vad det gäller barnuppfostran, men i andra punkter samtycker jag inte alls. Jag tycker att mannen har rätt i att barn behöver kompetenta föräldrar som tillfredställer ungarnas behov. Jag tycker inte att man ska se barn som små vuxna, utan barn ska man behandla som barn. Det skulle vara jobbigt för en liten unge att behöva ta samma ansvar som en vuxen ska göra och det tycker jag inte är rätt. När Hougaard påstår att det kan bli jobbigt för barnen senare i livet om de fått en alltför friktionsfri barndom kan jag inte annat än att hålla med honom. Om en unge växer upp helt utan motstånd kommer insikten om att livet inte är som en räkmacka man kan glida fram längs komma som en chock när barnet blir vuxen. Men om man som förälder ser till att ens barn får prova på att klara av några motgångar själv kommer dessa barn att få det mycket enklare i framtiden. Det tycker jag är viktigt, att föräldrar förbereder sina barn inför vuxenlivet på ett bra sätt. Men det är såklart enklare sagt än gjort. Som förälder måste man hitta ett mellanting mellan att serva sina barn och låta dem klara sig själv. För att finna det måste man prova sig fram och sedan se hur det börjar arta sig. När man hittat en balans mellan service och ansvar kommer både föräldrar och barn att bli lyckliga och tillfredsställda.

Avslutningsvis tycker jag att curlingföräldrar inte har gjort sig förtjänt av all den kritik de fått. Dessa föräldrar är välmenande personer som vill sitt barns bästa och vad är felet med det? Inget fel alls tycker jag, men såklart finns det en gräns för hur väl man kan ta hand om sina barn. Man måste låta dem möta en del konflikter för att på så vis kunna förbereda barnen inför vuxenlivet. Jag tror att barnuppfostran är en balansgång, där man som förälder måste finns en jämvikt. Man ska inte ge sina barn för mycket uppmärksamhet, men inte heller för lite. Själva problemet är att hitta den där jämvikten, då man varken ger sina barn för lite eller för mycket tid.

Jag tycker att curlingföräldrar varken är en hiss eller en diss. De är någonstans mitt mellan, varken bättre eller sämre än någon annan sorts förälder och deras uppfostringsteknik. Min generation har blivit uppfostrad av curlingföräldrar och jag kan inte se någon skillnad på hur vi beter oss idag och på hur ungdomar betedde sig innan curlingföräldrarnas era. Alltså kanske det inte är något fel i den uppfostran vi curlingbarn givits? Det slutgiltiga svaret på min fråga finner vi i framtiden. När curlingföräldrarnas barn blivit vuxna och börjar bygga upp sina egna liv kommer vi kunna se om vi lyckas lika bra som alla människor före oss gjort. Om vi klarar av det, om vi lyckas skapa vår egen ljusa framtid fylld med lycka och hopp, kommer vi veta att de kritiserade curlingföräldrarna trots allt gjorde ett bra jobb med uppfostran av oss och att de lyckades med att ge sina barn en bra grund i livet.

Av: Linnéa Johansson