Några råd till vilsna föräldrar

Hur uppfostrar man sina barn på bästa sätt? Vad är rätt och vad är fel? I dagens samhälle finns det många olika syner och roller i frågan om barnuppfostran. Det finns så många att föräldrar, i vissa situationer, blir osäkra på hur de bäst ska agera och bete sig. Ska man ha en fri uppfostran? Eller ska man göra precis som grannen? I denna text tänker jag skriva om min syn på barnuppfostran.

Det finns många åsikter kring ämnet barnuppfostran, åsikter som utspelar sig i filmer, debatteringar, dikter, texter etc. I texten ”dåligt för barn att stå i centrum” skriver Katarina Andersch om Jesper Juul och hans tankar kring barnuppfostran. Juul menar att det svenska folket förr hade en tydlig konsensus i frågan om föräldrarollen men att den tonades bort helt i början av 1900-talet. I artikeln berättar Juul om hur annorlunda det var för honom att växa upp. Straff och hot kunde bli metoder för en striktare men bättre uppfostran. Idag får barnen för mycket uppmärksamhet – de tar för mycket plats, menar han. Enligt Juuls teori bör man som förälder, i vissa fall, använda sig av jag-budskapet istället för du-budskapet. Juul belyser också föräldrarna till att vara tydliga och bestämda, men att samtidigt känna inom sig själva var gränserna går. Han anser att misstag inte är något man behöver vara rädd för ”barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor.” (Jesper Juul, ”Dåligt för barn att stå i centrum”, Göteborgsposten, 2009-09-13)

Enligt mig finns det många bra meningar i den här texten. Juul menar att man ska lämna ansvar och valmöjligheter till barnen, men att man samtidigt inte ska ge dem för mycket ansvar, för mycket plats och för mycket uppmärksamhet. Detta låter som en bra metod, enlig mig. Dock förstår jag inte riktigt delen där han beskriver sin barndom, i mina öron låter det som att han blev slagen av sina föräldrar. Såklart att man, som förälder, borde ”höja rösten” då och då. I vissa fall tycker jag även att man kan använda sig av mildare hot. Med mildare hot menar jag att föräldrarna kan säga t ex ”om du inte äter av maten blir det inget godis ikväll.” eller ”gör du inte dina läxor blir det heller ingen veckopeng.” I dagens samhälle finns det många barn som i princip styr över sina föräldrar, när det egentligen borde vara tvärtom. Kanske att ett barn kan lära sig var de svaga punkterna hos sin förälder finns? Att barnet lär sig en strategi för hur man ”vinner” och slutligen tar egna beslut om allt. Jag har märkt att vissa barn gråter och tjuter fram tills de får sin vilja igenom. Vissa föräldrar orkar inte med när barnet klänger och tjatar, därför drar de sig undan konflikten genom att ge med sig.
Om det fanns en tydligare konsensus i slutet av 1900-talet eller inte, är inget jag har kunskap kring. Samtidigt förstår jag vad Juul menar då jag tror att man var lite hårdare mot barnen förr. Man vågade nog ”ta tag” i dem och verkligen visa var gränsen gick. Vardagliga regler som rörde barnens fritid, t ex hur länge man fick titta på TV, var säkerligen rätt så lika hos familjerna. Idag vet jag femåringar som redan har kommit in i teknikens värld, barn som redan vill bestämma själva över hur länge får sitta vid dator och TV. Därför tror jag att det är viktigt att man sätter gränser och är tydlig med vad som är rätt och fel - redan vid en tidig ålder. Juul belyser föräldrar till att ibland använda jag-budskapet istället för du-budskapet mot sina barn. Denna metod anser jag som en rimlig lösning, som barn och ungdom förstår man bättre om föräldern säger t ex ”jag har ont i huvudet, kan du spela någon annan stans?” istället för: ”måste du alltid spela här inne när jag vilar?” Om föräldrarna alltid använder sig av du-metoden tror jag även att barnet alltid kommer känna att den är i vägen eller gör fel. Förklarar man bara snabbt och enkelt hur det ligger till behöver det inte bli en sådan stor grej av det hela.

Allt eftersom barn växer tror jag att man som förälder bör vara flexibel; att man vågar släppa lite av den konstanta översikten man har av barnen, ge dem lite mer ansvar men att samtidigt inte låta dem bli vuxna för snabbt. Barn måste få vara barn så länge som möjligt, samtidigt kan man inte behandla dem som stora bäbisar. Vissa föräldrar har helt tappat greppet över när barnen är för stora för att t ex suga på tummen och när de klarar av att torka sig själva. Att kunna anpassa sig efter barnets ålder är därför viktigt. Det tror jag är något man måste känna inom sig själv och förstå hur mycket man kan ”släppa på tyglarna.” Ett barn som får ständig service av mamma eller pappa kommer få det svårt att stå på egna ben när den dagen kommer. Och ett barn som inte får lära sig vid en tidig ålder vad som är rätt och fel, kommer troligen att bli osäker i sig själv. Innerst inne tror jag att alla barn vill känna den tryggheten – att föräldrarna lär dem vad som är rätt och fel samt vilka regler som gäller inom familjen och samhället i övrigt.

När barn växer upp till tonåringar tror jag att många föräldrar blir osäkra. Det kan lätt hända att barn och förälder glider ifrån varandra, när man som tonåring får så mycket nytt att upptäcka. Det blir ibland som en mur dem emellan. Som tonåring följer inte föräldern en till sängen längre och man pratar sällan om personliga saker. Varför? Jo, man har kommit till ett läge där man inte är vuxen, man är inte barn – man är i ett stadium mitt emellan där man letar efter sin identitet. Vissa föräldrar blir helt enkelt för nyfikna, oroliga och överbeskyddande. Nu menar jag inte att alla föräldrar och barn glider ifrån varandra bara för att barnet blir äldre, men i vissa familjer händer det. Föräldern kan ibland få svårt att tränga sig igenom ”muren”, man vet inte längre hur man ska visa kärlek utan att det blir fel. Ett råd från mig; man måste låta barnen få se världen från sitt eget perspektiv! Man måste kunna ge dem utrymme och tid till att hitta sig själva. Många ungdomar som mår dåligt skippar snacket med föräldrarna för att samtidigt komma undan sanningen. Detta kan bero på att ungdomar inte vill ha sina föräldrar för djupt inpå sitt privatliv. Och vi kan alla bli rädda för vad andra ska säga och tycka, när sanningen kommer fram. Ungdomar måste få veta, att man som förälder, kommer att finnas där till hands. Samtidigt ska man inte tvinga sitt barn till att prata om något det inte vill. Kortfattat menar jag att föräldrarna bör finnas där för sina barn men att de själva även kan se när man bör ge dem utrymme. Det är i tonåren som man behöver sina föräldrar som mest, även om det inte alltid verkar så.
Jag har hittat ett stycke från en dikt som stämmer mot mina egna tankar. Dikten är skriven av Magnus Johansson och handlar om kärleken från en förälder till ett barn. Dikten förklarar på ett fint sätt hur föräldern alltid ska finnas där för barnet, oavsett vad: ”Du behöver bara säga till, var du än är, vad du än gör, jag går alltid bredvid dig när du vill.” Du behöver bara säga till, du behöver bara säga till, det lovar jag dig, här och nu, när raketerna går över Norrköping nittiofyra, halv tolv på kvällen, sista dan i april. Du behöver bara säga till. Jag går bredvid dig, var du än är, vad du än gör, när du vill. Du behöver bara säga till. Hej mitt barn… du behöver bara säga till.” (Magnus Johansson, från albumet Vilda fåglar – sånger om barn, 1994)

Avslutningsvis vill jag tipsa er föräldrar där ute: glöm inte bort att visa och tala om för era barn att ni älskar dem och att ni kommer att finnas där till hands, oavsett vad som händer.

I varje relation vill man utmana varandra för att se var gränserna går.
I varje relation finns det svackor, svackor som man måste lösa tillsammans.
I varje relation finns det ingredienser som är viktiga för att det ska fungera.

I relationen mellan förälder och barn är följande ingredienser viktiga:
1. Tillit
2. Trygghet
3. Värme
4. Vänskap

Och sist men inte minst:
Kärleken som skapar en grund för barnet - så länge det finns kärlek så finns det hopp, som man brukar säga.

Lycka till, alla föräldrar där ute!