Länge leve lagom

I januari 2004 fanns det plötsligt ett nytt ord på allas läppar: curlingföräldrar. Vart man än gick så pratade vuxna och barn om detta nya fenomen. På skolor fanns det affischer med föräldrar som hade curlingsopar i händerna och mammor och pappor kom hem med flera broschyrer om detta efter föräldramötena.

Curlingföräldrar är namnet på det begrepp, myntat av den danske psykologen Bent Hougaard, där föräldrarna i allt större omfattning lägger sig i sina barns liv och utveckling. Det svenska namnet kommer ifrån att, likt spelarna på en curlingbana sopar föräldrarna vägen före barnet i livet. En curlingförälder gör allt för att sopa rent framför sina barn för att de snabbt, lätt och smärtfritt ska ta sig fram i livet.

Föräldrar har aldrig tidigare låtit sina barn ta en så stor plats i deras liv som de gör idag. De skjutsar dem hit och dit, gör flera olika maträtter för att stilla allas behov och stressar hem från jobbet för att hinna umgås så mycket som möjligt med sina barn. Detta skriver Marlena Janson om i den kritiska artikeln ” 00-talets lilla barnaskara” (00-talet den 4/10). Janson betraktar barn i Sverige idag endast som skenbart kompetenta med skenbar makt. Hon menar att föräldrar numera låter barnen ta för mycket ansvar när det gäller väsentliga saker så som vad det ska bli för middag, vilken film man ska hyra eller vilka kläder de ska bära. Samtidigt vill föräldrarna ha full kontroll över sina barns handlingar. Denna dubbelmoral tror Janson kan leda till att många barn blir förvirrade och inte lär sig att ta ansvar för sig själva när väl gäller.

Jag håller med Janson om att en stor del av dagens barn och ungdom är så kallade curling barn. Det är många som får mycket på silverfat och har föräldrar är väldigt engagerade i deras liv. Jag förstår varför Janson menar att många barn inte lär sig att ta eget ansvar när föräldrarna alltid finns där som något slags skyddsnät. Samtidigt anser jag att det är bättre med föräldrar som bryr sig om sina barn och vill vara delaktiga i deras liv och vill hjälpa dem, än föräldrar som fullstädigt skiter i sina barn. Jag, som många andra, skulle kunna gå in under benämningen curlingbarn om kriteriet är det att man har föräldrar som är engagerade och vill sitt barns bästa till 110 %. Min mamma och pappa finns alltid där, de skjutsar mig till träningar och vänner, de hjälper mig med läxor och de följer med på cuper för att stötta och hejja. Till både curlingbarnen och curlingföräldrarnas försvar så vill jag säga att allt detta faktiskt är något som föräldrarna gör frivilligt. Det är ingen som tvingar dem att följa med på dansuppvisningen eller fotbollsmatchen. Föräldrarna har skaffat barn för det var något de ville göra och hur vida de väljer att uppfostra dessa små liv är helt upp till dem själva. Jag har svårt att tro att det är många föräldrar som inte vill umgås och spendera så mycket tid som möjlig med sina barn.

I artikeln ”Högt pris för frikostig barndom” (SvD 2004-01-12) skriver Maria Carling att nutidens förändrar vill ge sina barn en uppväxt skyddad från allt ont, som äggulan i äggen. Vidare berättar Carling att många föräldrar idag verkar känna sig pressade i sin föräldraroll. Eftersom de är skilda från sina barn så många timmar under dagarna vill de utnyttja tiden de får tillsammans till max. Carling menar att drivkraften verkar vara att ingen skall kunna anklaga mammorna och papporna för att vara dåliga föräldrar. Hon skriver även att ”curlingföräldrarna måste våga släppa ut sina barn i livet och låta dem möta allt vad det innebär. Annars får barnen ta desto högre smällar som vuxna”. Enligt artikeln är frånvaro av uppfostran det stora problemet. Carling hävdar att föräldrar idag inte är tillräckligt bestämda, de tror att om de är snälla, goda och behandlar barnen likvärdiga blir de lyckliga. Carling berättar avslutningsvis att nyckeln till ett bra förhållande mellan föräldrar och barn är att de vuxna lär sig att ta konflikterna, visa vilka det är som bestämmer, barn är barn kan därför inte behandlas som små vuxna.

Författarna beskriver farorna med att curla barnen för mycket, jag kan delvis hålla med eftersom detta kan frambringa en generation av barn som blir egoistiska och ska ha direkt tillfredställelse och därmed inte lär sig att hantera de motgångar man ställs inför i livet. Jag undrar varför många verkar tro att man inte kan få det ena med det andra. Varför skulle man inte kunna ha föräldrar som är engagerade, snälla och goda men som samtidigt uppfostrar sina barn med en fast hand? Föräldrar som lär sina barn om att ta eget ansvar och visa respekt till sina medmänniskor, men samtidigt hämtar upp barnen på stan en sen kväll för att bussnara har slutat att gå och det är mörkt ute. Enlig mig handlar det hela om frihet under ansvar. Föräldrarna måste lära barnen att det är genom att hantera det som är jobbigt och svårt som man kan utvecklas. Det föräldrarna behöver göra är att finnas nära barnen och ständigt uppmuntra och bekräfta dem. Svensk som jag är så gillar jag ordet lagom. Det går att sopa banan lagom mycket för sina barn. Det går att visa lagom med omsorg och det går att vara lagom sträng.

Om du skriver in ”barnuppfostran” i sökfältet på google från du fram 93 100 träffar. Det finns tusentals teorier om hur man ska uppfostra sina barn idag, varje enskild teori tycks vara den bästa. För föräldrar idag finns det en uppsjö av information och läroböcker om hur barnen ska uppfostras, till skillnad från förr finns det till mesta dels endast ett knapptyck bort. Min åsikt är den att fostring av ett barn inte är som att bygga ihop en möbel från IKEA, det finns ingen speciell bruksanvisning att följa. Varje barn är unikt, det går inte att dra alla över en kam. Man kan inte säga att de ska börja äta burkmat när dem är si och så gamla eller att alla barn gillar att dricka välling. Den perfekta föräldern finns inte, ingen är felfri. Det ända man kan göra är att prova sig fram och se vad som är bäst för sig själv och sin familj.