Råd som ges till föräldrar om hur man ska ta hand om sina små knott blir allt vanligare. För hur ska man fostra, lära och älska sitt barn? Det finns olika varianter hur man väljer att vara förälder. Malena Janson har i artikeln 00-talets lilla barnaskara, analyserat om curlingföräldrarna och hur barnen blivit ett ytterst stort spektakel i familjelivet.

Barndomsforskare i samhällsvetenskap har sedan 90-talet sagt att barnen saknar minderårig, juridisk och politisk kompetens. De är osynliga i statistik och vetenskap och de blir mer och mer blottade i media utan någon som helst skydd av pressetiska regler m.m., påpekar artikeln.

Malena Janson framhäver att barnen nu blivit skenkompetenta, det menas att barnen bestämmer vilken mat vi ska äta eller vad för sorts kläder den vill ha (för föräldrarna gör ju vad som helst för sina små underverk). Men de anses inte kompetenta överhuvudtaget att gå hem från skolan eller att till exempel lämnas ensamma på en fotbollsträning. Visar vi barnen respekt genom att övervaka de eller visar vi de bara att de är inkompetenta utan tillsyn, poängterar Malena Janson.

Artikeln syftar dock på att det finns en punkt där barnens kompetens behandlas till fullo och det är den individuella prestationen. Föräldrarna stöttar mer än någonsin sina barn i aktiviteter som sång, dans, tv och idrott.

Saker som har blivit influerade av vuxenvärlden ordentligt är lilla melodi festivalen, wild kids och lilla sportspegeln osv, i de specifika programmen är det den individuella prestationen som framhävs. Detta är bara en inblick på att vuxenvärlden har satt ett enormt intryck i barnens värld och media, nämner artikeln.

Fokusen på individen har skärpts, det är inte längre att vara en i gruppen utan att vara ensam och speciell.

Slutligen säger Malena att hon önskar att i samma stund som det blev status att skaffa/ha barn, skulle det bli status även att vara barn. Men vi får se vad tiden har att utvisa.

När jag läser det här blir jag riktigt förbannad. Hur föräldrarna har maken till att kväva sina barn på detta sätt som det anges i texten.

Rätt konstigt att synen på att ha barn har ändrats så drastiskt på 20 – 30 år. Då gav man barnen uppmärksamhet, men inte alls på samma sätt. Där fick de uppmärksamhet på det bra sättet (när det hade gjort något bra till exempel) och inte det dåliga som att ha sin mamma som en vakt i nacken dygnet runt.

Att låta barnen bestämma över vilken mat och vilka filmer den vill se är väl ingen big deal. Jag menar om du är till exempel 3 år så bryr du dig inte så fruktansvärt vad för sorts mat du äter? Så länge den är god så äter vi. Samma sak med kläder, så länge det inte ser ut som skit så är vi nöjda.

Detta ändras dock ju äldre vi blir, men det är bara naturligt.

Jag tycker att om barnen får bestämma över deras mat, kläder, tv och allt annat som de kan komma på – så kan det väl gå hem ensamma från fotbollsträningen utan att de är jordens undergång. Eller är de dom tror kommer att hända om de lämnar sina sköra ungar ensamma ett tag.

En sak som jag dock inte är så förvånad över är vuxenvärldens klavertramp in i barnens media. Jag menar det är ändå dom vuxna som äger alla media företagen (döh) så självklart ändrar dom konceptet om de känner för det, nu också när den individuella prestationen blir större och större ändrar dom programmen mer och mer för att efterlikna det kriteriet. Det blir mer konkurrens, tävlingar osv. Sådana saker där folk ska vara bättre än andra och sticka ut.

För det är bara att inse fakta: Om ens barn sticker ut, gör föräldern emellertid det också. Det var ju föräldern som ”fostrade barnet och bla bla. Så det är nog inte så ovanligt att de föräldrar som vill att deras barn ska bli stora media stjärnor bara själva vill stå i rampljuset för att de själva inte fick de när de var barn.

Det finns dock föräldrar som är allt annat än krävande. Föräldrar som är bara gosigt mysiga och kärleksfulla i allmänbemärkelse – sådana som man ser på tv eller läser i böcker om.

I dikten Du behöver bara säga till av Magnus Johansson verkar det vara exakt sådana föräldrar de talas om.

Jag har tolkat dikten att det är ett barn det berättas om, eller närmare bestämt ett nyfött barns födelse. Med tanke på citatet: När raketerna går över Norrköping nittiofyra, halv tolv på kvällen sista dan i april” .

Hela dikten är så proppfylld med det ena fina citatet efter det andra att jag undrar om inte jag snart kommer bli hjärntvättad till något sockersött.

En text remsa berättar till exempel att ett barn inte behöver bevisa något för att bli respekterad. Ett barn behöver inte heller donera svar eller ge frågor för att vara intressant. Den behöver aldrig vara i skuld till föräldern, för den skulden har redan betalats tillbaka genom kärlek. I en annan textremsa skriver Magnus: Jag har ingen bild av dig som du måste passa in i, det finns inga vägar här som du måste gå. Texten i sig själv förklarar rätt ordentligt ut vad den menar bara på dessa få rader. En kärleksfull förälder har inget ideal av hur barnet ska vara eller prickas in i, den har inga förutbestämda vägar den måste gå – den har ett fritt val.

Jag skulle kunna fortsätta skriva flera textrader men jag känner att jag har gett mer än tillräckligt av min syn på dikten och jag vill inte bli för långrandig.

Det känns som att Magnus Johansson har läst Malena Jansson artikel och fått med en viktig punkt hon nämnde i sin artikel med i hans dikt. Den punkten mina kära vänner är barnens status. Som Malena nämnde tidigare att hysterin kring att ha barn blivit allt värre och blivit av en såkallad status i samhället, ville hon på samma sätt att statusen skulle gälla runt barnen. Att det är status att vara barn – och den rutan har Magnus perfekt bockat för i hans dikt.

Hur kan man då bli en curlingförälder eller en kärleksfull supermamma eller någon annan av denna härva av parents? Det är nog rädslan att göra fel som avgör vilka vi blir. För i 99 % av fallen älskar alla föräldrar sina barn och vill för allt i världen inte göra

fel, men vi glömmer att det är även felen som också avgör vad för föräldrar vi blir.

Sammanfattat så finns det många vägar man kan välja och många råd man kan ta för att försöka bli den perfekta föräldern. Men det går inte att vara perfekt, utan man får helt enkelt nöja sig att vara den kärleksfulla, tjatande, tankspridda föräldern som går på sunt förnuft och magkänsla istället för att ta expertråd från någon gammal tant någonstans. För det är i slutändan vad ett barn vill ha – en vanlig kärleksfull förälder som älskar sitt barn no matter what.

Oscar Häggström