vars går gränsen?

Barnuppfostran är ett ämne som har diskuteras flitigt. Än idag så finns det funderingar om hur man uppfostrar barnen rätt. Vissa vuxna säger att det var bättre förr och att föräldrarna inte var lika överbeskyddande som de är idag och att denna generation av barn är såkallade curlingbarn. De hjälper till med läxor, skjutsar dem hit och dit, lagar olika maträtter för att stilla allas behov. Frågan är bara, för vems skulle är det föräldrarna gör allt detta egentligen?

I artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” (GP den 13 september 2009) berättar Jesper Juul, familjeterapeut att barnuppfostran har förändrats enormt på de senaste 20 åren. Föräldrar har blivit mer uppassande och lägger ner oerhört mycket tid på sina barn.

Föräldrar till barn i alla åldrar klagar på att barnen inte lyssnar på dem berättar Juul.

Han menar att om familjelivet ska fungera måste man vara tydlig och visa vars olika gränser går. Man ska inte heller trycka sina åsikter på barnet utan snarare ge den handlingsalternativ.

Föräldrar som ständigt kämpar med återkommande konflikter beror på att föräldrarna försöker styra barnet för mycket och att man lägger över ansvaret barnet. Detta är inte en bra lösning påpekar Juul.

Juul menar att barnen får stå för mycket i centrum vilket inte alltid är av godo, eftersom i centrum är man alltid ensam. Det är inte så konstigt att småbarnsföräldrar tycker det är jobbigt när de hela tiden riktar hälften av uppmärksamheten på sina barn och deras behov menar Juul.

Jag håller med Jesper Juul. Jag tror inte att barnen mår riktigt bra av att ha curlingföräldrar eftersom man inte får utvecklas på samma sätt. Om föräldrarna gör allt åt barnen så lär de sig inte till exempel att möta motgångar eller att lösa olika problem genom kreativitet. De vuxna tror kanske att barnen vill att allt ska vara perfekt, men perfektion tror jag är något som de vuxna hakar upp sig på. Föräldrarna vill inte göra fel eller visa svaghet. Jag tror att det är bra att de vuxna också visar sådana sidor för det gör så att barnen förstår att alla har brister och att ingen är perfekt. Annars tror jag att det kan leda till att barnen känner sig pressade att leva upp till dessa krav och att de blir stressade.

Visst jag förstår att föräldrarna värnar om sina barn och vill hjälpa dem med olika problem men man måste också låta barnen utvecklas själv. De måste lära sig att ta ansvar för sig själva. När de väl flyttar hemifrån är de ju inte vana med att möta problem eftersom föräldrarna har sopat undan alla. Föräldrarna vill ju såklart bara det bästa för barnen men man måste kunna tänka på konsekvenserna också

Marlena Janson berättar i artikeln ” 00-talets lilla barnaskara” (00-talet den 4/10) att föräldrar aldrig tidigare låtit sina barn ta en så stor plats i deras liv som de gör idag, samtidigt blir barnen ständigt ifrågasatta, ignorerade och dumförklarade av de äldre. Marlena Janson betraktar barn i Sverige idag endast som skenbart kompetenta med skenbar makt.

Hon menar att föräldrar numera låter barnen ta för mycket ansvar när det gäller avgörande saker så som vad det ska bli för middag eller vilka kläder de ska bära. Samtidigt vill föräldrarna ha full kontroll över sina barns gärningar. Janson tror att denna dubbelmoral kan leda till att många barn blir förvirrade och på så sätt inte lär sig att ta eget ansvar över sig själv. Dagens föräldrar är otroligt engagerade i sina barn, i deras utveckling och utbildning fortsätter Janson.

Allt som allt vill Janson påpeka att barnen idag får otroligt mycket omsorg och uppskattning men är samtidigt något för de vuxna att visa upp, något de kan skryt med. Barnen har blivit som ett bevis för föräldrarna så att andra kan se hur duktiga de är.

Jag tror precis som Marlena Janson att den dubbelmoral som föräldrarna utsätter barnen för inte alls är bra för barnen, att det kan göra dem förvirrade och osäkra.

Att man låter ett barn ta stora beslut och alltid ge dem flera olika valmöjligheter i ung ålder gör ju att baren blir som vuxna och inte får vara just barn och glömma sina bekymmer.

Det är också så att överbeskyddande föräldrar oftast vill veta exakt allting. Vars man ska, när man kommer hem, vilka man är med osv. bara för att vara säkra på att barnen har de bra. Visst det är inget fel på att bry sig om sina barn och ställa dessa frågor men om man behandlar barnen som en vuxna i andra frågor, låter dem styra och ställa hemma så borde de inte göra skillnad. Antingen behandlar man dem som barn, eller som vuxna.

Om vi jämför när jag var liten med hur det är idag så fick jag vara ute och leka på gården utan att föräldrarna hela tiden sprang ut för att kolla om jag hade det bra. Idag kan man se barn som leker i lekparken med sin mamma som sitter på en bänk och ständigt vakar över dem.

Varför har det blivit så att föräldrar känner att de måste passa upp barnen stup i kvarten? Jag tycker att det var minst lika bra förr.

Efter att ha tagit del av Jesper jul och Maria Jonssons åsikter så kan jag konstatera att de båda tycker ganska lika. Båda två tycker att curlingföräldrar är något negativt och att de påverkar barnen negativt. Även fast jag kan hålla med om vissa saker, till exempel att man inte ska kontrollera barnen helt utan ge dem lite utrymme för att kunna utvecklas och lära sig att ta eget ansvar. jag tycker dock inte man ska döma föräldrar, alla måste få själva bestämma vad som är det bästa sättet. Jag tror inte att alla människor kan uppfostra sina barn på samma sätt, det finns inga ”regler” som passar alla utan man måste helt enkel hitta något som passar en själv och sin familj eftersom alla är vi olika.

Råd som ges till föräldrar om hur man ska ta hand om sina små knott blir allt vanligare. För hur ska man fostra, lära och älska sitt barn? Det finns olika varianter hur man väljer att vara förälder. Malena Janson har i artikeln 00-talets lilla barnaskara, analyserat om curlingföräldrarna och hur barnen blivit ett ytterst stort spektakel i familjelivet.

Barndomsforskare i samhällsvetenskap har sedan 90-talet sagt att barnen saknar minderårig, juridisk och politisk kompetens. De är osynliga i statistik och vetenskap och de blir mer och mer blottade i media utan någon som helst skydd av pressetiska regler m.m., påpekar artikeln.

Malena Janson framhäver att barnen nu blivit skenkompetenta, det menas att barnen bestämmer vilken mat vi ska äta eller vad för sorts kläder den vill ha (för föräldrarna gör ju vad som helst för sina små underverk). Men de anses inte kompetenta överhuvudtaget att gå hem från skolan eller att till exempel lämnas ensamma på en fotbollsträning. Visar vi barnen respekt genom att övervaka de eller visar vi de bara att de är inkompetenta utan tillsyn, poängterar Malena Janson.

Artikeln syftar dock på att det finns en punkt där barnens kompetens behandlas till fullo och det är den individuella prestationen. Föräldrarna stöttar mer än någonsin sina barn i aktiviteter som sång, dans, tv och idrott.

Saker som har blivit influerade av vuxenvärlden ordentligt är lilla melodi festivalen, wild kids och lilla sportspegeln osv, i de specifika programmen är det den individuella prestationen som framhävs. Detta är bara en inblick på att vuxenvärlden har satt ett enormt intryck i barnens värld och media, nämner artikeln.

Fokusen på individen har skärpts, det är inte längre att vara en i gruppen utan att vara ensam och speciell.

Slutligen säger Malena att hon önskar att i samma stund som det blev status att skaffa/ha barn, skulle det bli status även att vara barn. Men vi får se vad tiden har att utvisa.

När jag läser det här blir jag riktigt förbannad. Hur föräldrarna har maken till att kväva sina barn på detta sätt som det anges i texten.

Rätt konstigt att synen på att ha barn har ändrats så drastiskt på 20 – 30 år. Då gav man barnen uppmärksamhet, men inte alls på samma sätt. Där fick de uppmärksamhet på det bra sättet (när det hade gjort något bra till exempel) och inte det dåliga som att ha sin mamma som en vakt i nacken dygnet runt.

Att låta barnen bestämma över vilken mat och vilka filmer den vill se är väl ingen big deal. Jag menar om du är till exempel 3 år så bryr du dig inte så fruktansvärt vad för sorts mat du äter? Så länge den är god så äter vi. Samma sak med kläder, så länge det inte ser ut som skit så är vi nöjda.

Detta ändras dock ju äldre vi blir, men det är bara naturligt.

Jag tycker att om barnen får bestämma över deras mat, kläder, tv och allt annat som de kan komma på – så kan det väl gå hem ensamma från fotbollsträningen utan att de är jordens undergång. Eller är de dom tror kommer att hända om de lämnar sina sköra ungar ensamma ett tag.

En sak som jag dock inte är så förvånad över är vuxenvärldens klavertramp in i barnens media. Jag menar det är ändå dom vuxna som äger alla media företagen (döh) så självklart ändrar dom konceptet om de känner för det, nu också när den individuella prestationen blir större och större ändrar dom programmen mer och mer för att efterlikna det kriteriet. Det blir mer konkurrens, tävlingar osv. Sådana saker där folk ska vara bättre än andra och sticka ut.

För det är bara att inse fakta: Om ens barn sticker ut, gör föräldern emellertid det också. Det var ju föräldern som ”fostrade barnet och bla bla. Så det är nog inte så ovanligt att de föräldrar som vill att deras barn ska bli stora media stjärnor bara själva vill stå i rampljuset för att de själva inte fick de när de var barn.

Det finns dock föräldrar som är allt annat än krävande. Föräldrar som är bara gosigt mysiga och kärleksfulla i allmänbemärkelse – sådana som man ser på tv eller läser i böcker om.

I dikten Du behöver bara säga till av Magnus Johansson verkar det vara exakt sådana föräldrar de talas om.

Jag har tolkat dikten att det är ett barn det berättas om, eller närmare bestämt ett nyfött barns födelse. Med tanke på citatet: När raketerna går över Norrköping nittiofyra, halv tolv på kvällen sista dan i april” .

Hela dikten är så proppfylld med det ena fina citatet efter det andra att jag undrar om inte jag snart kommer bli hjärntvättad till något sockersött.

En text remsa berättar till exempel att ett barn inte behöver bevisa något för att bli respekterad. Ett barn behöver inte heller donera svar eller ge frågor för att vara intressant. Den behöver aldrig vara i skuld till föräldern, för den skulden har redan betalats tillbaka genom kärlek. I en annan textremsa skriver Magnus: Jag har ingen bild av dig som du måste passa in i, det finns inga vägar här som du måste gå. Texten i sig själv förklarar rätt ordentligt ut vad den menar bara på dessa få rader. En kärleksfull förälder har inget ideal av hur barnet ska vara eller prickas in i, den har inga förutbestämda vägar den måste gå – den har ett fritt val.

Jag skulle kunna fortsätta skriva flera textrader men jag känner att jag har gett mer än tillräckligt av min syn på dikten och jag vill inte bli för långrandig.

Det känns som att Magnus Johansson har läst Malena Jansson artikel och fått med en viktig punkt hon nämnde i sin artikel med i hans dikt. Den punkten mina kära vänner är barnens status. Som Malena nämnde tidigare att hysterin kring att ha barn blivit allt värre och blivit av en såkallad status i samhället, ville hon på samma sätt att statusen skulle gälla runt barnen. Att det är status att vara barn – och den rutan har Magnus perfekt bockat för i hans dikt.

Hur kan man då bli en curlingförälder eller en kärleksfull supermamma eller någon annan av denna härva av parents? Det är nog rädslan att göra fel som avgör vilka vi blir. För i 99 % av fallen älskar alla föräldrar sina barn och vill för allt i världen inte göra

fel, men vi glömmer att det är även felen som också avgör vad för föräldrar vi blir.

Sammanfattat så finns det många vägar man kan välja och många råd man kan ta för att försöka bli den perfekta föräldern. Men det går inte att vara perfekt, utan man får helt enkelt nöja sig att vara den kärleksfulla, tjatande, tankspridda föräldern som går på sunt förnuft och magkänsla istället för att ta expertråd från någon gammal tant någonstans. För det är i slutändan vad ett barn vill ha – en vanlig kärleksfull förälder som älskar sitt barn no matter what.

Oscar Häggström

Länge leve lagom

I januari 2004 fanns det plötsligt ett nytt ord på allas läppar: curlingföräldrar. Vart man än gick så pratade vuxna och barn om detta nya fenomen. På skolor fanns det affischer med föräldrar som hade curlingsopar i händerna och mammor och pappor kom hem med flera broschyrer om detta efter föräldramötena.

Curlingföräldrar är namnet på det begrepp, myntat av den danske psykologen Bent Hougaard, där föräldrarna i allt större omfattning lägger sig i sina barns liv och utveckling. Det svenska namnet kommer ifrån att, likt spelarna på en curlingbana sopar föräldrarna vägen före barnet i livet. En curlingförälder gör allt för att sopa rent framför sina barn för att de snabbt, lätt och smärtfritt ska ta sig fram i livet.

Föräldrar har aldrig tidigare låtit sina barn ta en så stor plats i deras liv som de gör idag. De skjutsar dem hit och dit, gör flera olika maträtter för att stilla allas behov och stressar hem från jobbet för att hinna umgås så mycket som möjligt med sina barn. Detta skriver Marlena Janson om i den kritiska artikeln ” 00-talets lilla barnaskara” (00-talet den 4/10). Janson betraktar barn i Sverige idag endast som skenbart kompetenta med skenbar makt. Hon menar att föräldrar numera låter barnen ta för mycket ansvar när det gäller väsentliga saker så som vad det ska bli för middag, vilken film man ska hyra eller vilka kläder de ska bära. Samtidigt vill föräldrarna ha full kontroll över sina barns handlingar. Denna dubbelmoral tror Janson kan leda till att många barn blir förvirrade och inte lär sig att ta ansvar för sig själva när väl gäller.

Jag håller med Janson om att en stor del av dagens barn och ungdom är så kallade curling barn. Det är många som får mycket på silverfat och har föräldrar är väldigt engagerade i deras liv. Jag förstår varför Janson menar att många barn inte lär sig att ta eget ansvar när föräldrarna alltid finns där som något slags skyddsnät. Samtidigt anser jag att det är bättre med föräldrar som bryr sig om sina barn och vill vara delaktiga i deras liv och vill hjälpa dem, än föräldrar som fullstädigt skiter i sina barn. Jag, som många andra, skulle kunna gå in under benämningen curlingbarn om kriteriet är det att man har föräldrar som är engagerade och vill sitt barns bästa till 110 %. Min mamma och pappa finns alltid där, de skjutsar mig till träningar och vänner, de hjälper mig med läxor och de följer med på cuper för att stötta och hejja. Till både curlingbarnen och curlingföräldrarnas försvar så vill jag säga att allt detta faktiskt är något som föräldrarna gör frivilligt. Det är ingen som tvingar dem att följa med på dansuppvisningen eller fotbollsmatchen. Föräldrarna har skaffat barn för det var något de ville göra och hur vida de väljer att uppfostra dessa små liv är helt upp till dem själva. Jag har svårt att tro att det är många föräldrar som inte vill umgås och spendera så mycket tid som möjlig med sina barn.

I artikeln ”Högt pris för frikostig barndom” (SvD 2004-01-12) skriver Maria Carling att nutidens förändrar vill ge sina barn en uppväxt skyddad från allt ont, som äggulan i äggen. Vidare berättar Carling att många föräldrar idag verkar känna sig pressade i sin föräldraroll. Eftersom de är skilda från sina barn så många timmar under dagarna vill de utnyttja tiden de får tillsammans till max. Carling menar att drivkraften verkar vara att ingen skall kunna anklaga mammorna och papporna för att vara dåliga föräldrar. Hon skriver även att ”curlingföräldrarna måste våga släppa ut sina barn i livet och låta dem möta allt vad det innebär. Annars får barnen ta desto högre smällar som vuxna”. Enligt artikeln är frånvaro av uppfostran det stora problemet. Carling hävdar att föräldrar idag inte är tillräckligt bestämda, de tror att om de är snälla, goda och behandlar barnen likvärdiga blir de lyckliga. Carling berättar avslutningsvis att nyckeln till ett bra förhållande mellan föräldrar och barn är att de vuxna lär sig att ta konflikterna, visa vilka det är som bestämmer, barn är barn kan därför inte behandlas som små vuxna.

Författarna beskriver farorna med att curla barnen för mycket, jag kan delvis hålla med eftersom detta kan frambringa en generation av barn som blir egoistiska och ska ha direkt tillfredställelse och därmed inte lär sig att hantera de motgångar man ställs inför i livet. Jag undrar varför många verkar tro att man inte kan få det ena med det andra. Varför skulle man inte kunna ha föräldrar som är engagerade, snälla och goda men som samtidigt uppfostrar sina barn med en fast hand? Föräldrar som lär sina barn om att ta eget ansvar och visa respekt till sina medmänniskor, men samtidigt hämtar upp barnen på stan en sen kväll för att bussnara har slutat att gå och det är mörkt ute. Enlig mig handlar det hela om frihet under ansvar. Föräldrarna måste lära barnen att det är genom att hantera det som är jobbigt och svårt som man kan utvecklas. Det föräldrarna behöver göra är att finnas nära barnen och ständigt uppmuntra och bekräfta dem. Svensk som jag är så gillar jag ordet lagom. Det går att sopa banan lagom mycket för sina barn. Det går att visa lagom med omsorg och det går att vara lagom sträng.

Om du skriver in ”barnuppfostran” i sökfältet på google från du fram 93 100 träffar. Det finns tusentals teorier om hur man ska uppfostra sina barn idag, varje enskild teori tycks vara den bästa. För föräldrar idag finns det en uppsjö av information och läroböcker om hur barnen ska uppfostras, till skillnad från förr finns det till mesta dels endast ett knapptyck bort. Min åsikt är den att fostring av ett barn inte är som att bygga ihop en möbel från IKEA, det finns ingen speciell bruksanvisning att följa. Varje barn är unikt, det går inte att dra alla över en kam. Man kan inte säga att de ska börja äta burkmat när dem är si och så gamla eller att alla barn gillar att dricka välling. Den perfekta föräldern finns inte, ingen är felfri. Det ända man kan göra är att prova sig fram och se vad som är bäst för sig själv och sin familj.

Gå bredvid ditt barn, inte framför, eller bakom.

Barnuppfostran är ett intressant ämne som alla har sina egna erfarenheter av och synpunkter på hur det bör utföras. Det pratas om curlingföräldrar hit och dit och att barnen får för mycket plats i dagens samhälle. Med begreppet curlingföräldrar menar man på att föräldrarna gör livet för enkelt och problemfritt för barnet, genom att ”sopa banan” framför dem så de ska slippa möta motgångar och att föräldrarna gör allting för dem. Det är enligt mig inte speciellt nyttigt eftersom att för att klara sig bra här i livet så måste man kunna lära sig att stå på egna ben och klara sig själv. Man kan ju inte be mamma ringa och prata med en kollega på kontoret när man blir vuxen för att man själv tycker att det är pinsamt precis. Jag tycker att föräldrar ska göra klart för sina barn att de finns vid deras sida ovillkorligt men att de samtidigt inte kan göra allt för dem eller ge dem allt de vill ha.
Jesper Juul, författare och familjeterapeut från Danmark är expert inom ämnet och säger i en artikel i Göteborgs-Posten av Katarina Andersch att barnuppfostran har förändrats väldigt mycket de senaste 20 åren. Enligt Juul fanns det fram till 1900-talet ett tydligt samförstånd kring föräldraskapet. En gemensam syn på vilka regler som gällde, även om det ibland kunde skilja sig mellan olika samhällsklasser.
Han säger att samförståndet har upphört sedan 1990-talet, och att föräldrar idag måste fråga sig själva och fundera över vilken mamma eller pappa de vill vara.
Idag vet vi så mycket mer om relationen mellan barn och förälder än för 20 år sedan, men kunskap kan inte fylla tomheten efter konsensus, säger Juul.
Enligt Jesper Juul är det fruktansvärt dåligt att barn står så mycket i centrum idag.
Jag håller med om att det är dåligt, till en viss del. Det är ju faktiskt av kärlek som föräldrar lägger ner så mycket tid på sina barn, de vill vara beskyddande och visa att de finns där, men det blir ju för mycket, när föräldrarna, som Juul påpekar, knappt kan ha en konversation med en annan vuxen människa utan att ägna halva sin koncentration åt barnets håll, då är det lite över gränsen. Barn som får för mycket uppmärksamhet kan även få ett för stort ego och få mindre respekt för andra människor, inte minst sina föräldrar. Man får inte tappa sig själv i viljan att vilja vara en bra förälder tycker jag, det blir lätt så att man glömmer bort att tänka på sig själv och bara ägnar sig åt sitt/sina barn.
Ett problem idag är att många föräldrar inte tycker att barnen lyssnar på dem, och Jesper Juul menar att det är på grund av brister i kommunikationen. Man skall vara tydlig, men inte trycka sin åsikt på barnet.
Många barn och ungdomar drömmer om att bara få göra som de vill, och slippa ha någon som bestämmer över dem. Jag själv till exempel, jag älskar mina föräldrar men önskar ofta att jag fick göra precis som jag vill och slippa följa regler eller göra som man blir tillsagd. Självklart gör jag inte alltid som jag blir tillsagd och jag följer inte alla regler, men det hör väl till ungdomens trotsighet, men min poäng är att utan regler och direktiv skulle man inte komma någonstans i livet. Man skulle inte få några rutiner, tappa respekt för andra människor och samhället och inte utvecklas speciellt bra som person. Man ska som förälder ha tydliga regler och riktlinjer men samtidigt inte beröva barnet all dens frihet, åsikter och viljor. Det viktigaste som förälder tror jag är att man finns där för barnet i alla lägen, att man lyssnar och stöttar och tar sitt barn på allvar men att både barnet och föräldern har en klar vision av relationen till varandra. Barnet ska acceptera regler som sätts, så länge de är rimliga, och känna sig trygg med att be föräldern om hjälp och att kunna kommunicera bra med varandra. Att ett barn känner att de kan lita på sina föräldrar och att de vet att de älskar dem under vilka omständigheter som helst, det är nyckeln till en bra barnuppfostran och en bra relation mellan förälder och barn.

Det är viktigt för föräldrarna att stötta sina barn och stödja dem i deras framtidsdrömmar och intressen, så länge det inte blir en press på barnet från föräldrarnas sida att barnet känner att hon/han måste prestera si och så och har för höga förhoppningar på sig själv så att det blir hälsosamt. Därför tycker jag att det är extremt viktigt för föräldrar att försöka låta bli att skapa en bild av hur de vill att deras barn ska vara, vad den ska bli etc. I dikten ”Du behöver bara säga till” av Magnus Johansson så skriver han bland annat såhär:
Jag har ingen bild av dig som du måste passa in i
det finns inga vägar här som du måste gå.
Du behöver inte bära något som ingen annan har burit
Eller svara något jag svurit, eller tro på något jag tror på.
Vad du än är, vad du än gör, när du vill.
Du behöver bara säga till.
Jag tycker att diktens budskap är jättevackert, Magnus Johansson menar att han alltid ska stå vid sitt barns sida och ”Gå bredvid”, och att det inte spelar någon roll vem hans barn blir eller hur det blir. Jag gillar det där med att gå bredvid sitt barn, jag vet inte om han har tänkt på det som jag gjorde eller inte men jag tänker att när han skriver att han ska gå bredvid, så går han ju varken framför eller bakom, vilket är bra. Att man är jämlik med sitt/sina barn men samtidigt såklart så är man ju vuxen och barnet är ett barn, men att man finns där vid sitt barns sida och inte går framför och sopar bort problemen ur vägen eller går bakom och låter barnet gå igenom allt tufft själv.

Vad ska man säga, barnuppfostran är svårt, och det finns ingen exakt mall som säger ”såhär ska du göra”. Det är väl ganska individuellt men så länge man lyssnar och stöttar sitt barn och finns där och försöker vara en bra förälder men samtidigt inte vara för mycket, man måste hitta sina metoder och en bra balans, då tror jag att barnet får en bra uppfostran och blir en fortsatt bra människa.

Lystring föräldrar

Barnuppfostran har förändrats mycket de senaste åren. Idag känns det mer som att barnuppfostran inte riktigt är någonting speciellt man måste göra mot sina barn, utan mer bara hur föräldrarna är mot sina barn. Ämnet har diskuterats mycket av experter och journalister.

En av de experterna är Jesper Juul som har forskat mycket inom detta. Vi kan läsa flera av hans argument i artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” skriven av Katarina Andersch och publicerad av Göteborgsposten den 13 september 2009.
Juul säger när han växte upp uppfostrades de flesta barn med hjälp av straff och hot. Även fast alla kanske inte fick örfilar var de vuxnas bestämmanderätt självklar. I början av 1990-talet så fanns det ingen samsyn på föräldraskapet längre. Föräldrar var tvungna att tänka och fundera vilken mamma och pappa de själva ville vara. De måste bestämma hur mycket ansvar de ska ge barnen, och hur mycket det skulle ta själva. Juul säger också att varje förälder måste själva hitta svaren inom sig, för det finns inga exakta regler om hur man ska göra för att bli en bra mamma och pappa. Barn behöver inte perfekta, rika, över ambitiösa föräldrar. De behöver istället bara levande människor som lyssnar på dem.

Det Jesper Juul säger, att barn står för mycket i centrum nuförtiden. Och att det är hemskt dåligt eftersom man är alltid ensam i centrum, är väldigt sant. Mammor och pappor menar väl, för det är av kärlek de sätts i centrum. Detta är ett väldigt bra budskap som Jesper Juul ger tycker jag. De bästa föräldrarna måste inte alltid vara mest pedagogiska, utan det räcker bara med att de är där för sina barn, och lyssnar på dom.

I en undersökning som Jesper Juul gjorde, med föräldrar som inte tycker att deras barn lyssnar på dem så får föräldrarna själv höra deras kommunikation med deras barn. Föräldrarna har sedan själv tyckt det varit plågsamt att höra efteråt. Mycket av de föräldrarna sa, var onödiga uppmaningar och kritik. Endast en fjärdedel var meningsfull kommunikation. Jesper Juul uppmanar istället föräldrar till att vara tydlig, men att låta bli att trycka sin åsikt mot barnet. Ge ett handlingsalternativ, och lämna rummet så barnet får en chans att fundera över vad du sagt och återfå sin värdighet.

Detta tycker jag själv kan vara en av de mest vanligaste konfliktorsakerna. Jag känner själv igen mig i en situation då jag inte blir arg över vad mina föräldrar säger utan på det sättet att de trycker in sin åsikt i mig och lämnar mig helt utan alternativ.

Curlingföräldrar har blivit ett ganska vanligt begrepp nuförtiden. Med det menar man överengagerade vuxna som ”sopar” banan för sina barn och försöker göra deras liv perfekt och utan hinder. Den uppväxten är vad föräldrar vill ge nutidens barn menar den danske psykologen Bent Hougaard i en artikel vid namn ” Högt pris för friktionsfri barndom” skriven av Maria Carling i Svenska Dagbladet 2004-01-12. Hougaard menar är att det är bra att curlingföräldrar är engagerade i sina barn.
Men att föräldrarna borde få syn på följden att en ”friktionsfri” uppväxt kan ge negativa konsekvenser.

Man brukar ju säga att man lär sig av att göra saker, även fast man inte lyckas första gången. Om man då får uppfostran av curlingföräldrar får man ta hårdare smällar när man är vuxen istället.
”Curlingföräldrar måste våga släppa ut sina barn i livet och låta dem möta allt vad de innebär” Detta citat baserar just på detta. Att barn får lära sig att livet kanske inte är så lätt ibland som man tror, tycker jag själv är en viktig egenskap att kunna när man växer upp. Annars får man verkligen en smäll i huvudet när det väl kommer. Jag tror Jesper Juul och Bent Hougaard har nästan en ganska samma åsikt om uppfostran. Båda två pratar om att om man ger sina barn för mycket omsorg på för många områden, blir barnen bara mer omsorgskrävande. De menar inte att man inte kan älska sina barn för mycket, men att man faktiskt kan ge dem för mycket service.

Det känns hårt att säga, men en curlingföräldrer menar säkert sina barn mycket väl med kärlek. Men det kan drastiskt sagt vara taskigt att göra sådant mot sina barn. Att ge dem så lite motgångar, att ständigt vara som en betjänt till barnen orsakar bara att de vänjer sig vid det! Det resulterar bara med mer och mer problem som de själv måste vänja sig vid senare i livet!

Så till alla curlingföräldrar, hjälp era barn att få en lättare framtid istället för att skämma bort dem och gör allting svårare. Jag vet själv att tonåren är en tuff tid så lyd mina råd.

Curling med barn

Våra barn får en allt större plats i vardagen men vi ger dem samtidigt mindre och mindre frihet. Det anser Malena Janson i artikeln ”00-talets lilla barnaskara”. Vi låter barn så små som 4år välja vilka filmer vi ska se på fredagskvällen eller vad vi ska äta till middag samtidigt som de inte har någon chans att stå emot de stora företagens reklam och intryck som egentligen riktas mot vuxna. Men samtidigt som vi låter dem ta dessa beslut så anser vi inte att de är kompetenta nog att lämnas ensamma på tex. Fotbollsträningar eller födelsedagskalas utan vi måste ständigt finnas i närheten för att vaka över dem. Det skrivs mer och mer om barn i media men de skyddas fortfarande inte mer än vuxna.

Hur kunde detta hända egentligen? När gick vi från det samhälle där barnen fick snällt sitta tysta och äta det som ställdes fram på bordet eller fick själva gå till fotbollsplanen om de skulle på träning? Kanske har det att göra med att samhället har förändrats och i och med att barnen syns och märks mer i media så blir de mer och mer en bild av föräldrarna utåt. Att samhället också är mycket ytligare nu än någonsin tidigare så gör föräldrarna allt de kan för att kontrollera sitt barn från att göra saker som kan få barnet att framstå som obildat eller dumt och därmed få föräldrarna att framstå som obildade eller dumma. Eller kanske har det att göra med att människor tror att man uppfostrar barn, eller djur för den delen, bättre genom att göra saker åt dem och vara snälla mot dem. Detta finns det dock ett flertal exempel på att det är ”fel” bland annat om man jämför hur barn var förr i tiden och hur de är nu. Förr i tiden så var barnen ofta artiga och hade en stor respekt för vuxna eftersom att deras uppfostran oftast var väldigt strikt och även i skolan så var disciplinen en viktig del. Men om man tittar på barnen nu för tiden så är de ofta kaxiga och saknar respekt för andra även vuxna och detta tror jag är på grund av att föräldrar inte är lika strikta som förr och att disciplinen inte är viktigt varken i skolan eller i hemmet. Detta beteende kan man även se i hundar, en hund med en strikt uppfostran har oftast ett bra psyke och stor respekt för andra hundar och människor medan en hund inte har uppfostrats strikt utan istället tillåtigts att göra lite som den vill och dens ägare alltid har varigt där och gjort det som hunden ville så har hunden nästan alltid väldigt lite respekt för människor och andra hundar och kan lätt bli aggressiva.

Barnkonventionens artikel nr 19 lyder ”Barnet är rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare”. Men är det inte vanvård att uppfostra sitt barn till en saknad av respekt för andra människor eller inte ge dem möjligheterna till att få ett välbetalt arbete genom att inte lära dem hur man är artig på en intervju eller att lära sig att ta hand om sig själva? Jag tycker att föräldrar inte borde vara så rädda om sina barn och istället vara hårdare mot dem och på så sätt hjälpa barnen till att senare i livet bli framgångsrika.

Några råd till vilsna föräldrar.

Barnuppfostran i olika former är något återkommande som ständigt är aktuellt. I alla tider har det diskuterats om huruvida vilket sätt att uppfostra sina barn, men alla metoder har alltid haft gemensamt att uppfostran ska ske genom vad man tror är det bästa för barnet. Redan på medeltiden använde man uttänkta metoder för att skydda barnen, då genom att skrämma upp dem med skräckberättelser för att få dem att hålla sig borta från olika typer faror. Barnuppfostringsmetoder går i trender och uppdateras ständigt med nya åsikter om vad som anses vara det bästa sättet. Idag finns det många ställen att vända sig till om man vill ha tips och råd angående barnuppfostran, exempelvis tv-program som supernanny, böcker och föräldratidningar. Att vara förälder är en svår uppgift eftersom det är något ansvarsfullt, alla strävar efter att vara en så bra mamma eller pappa som möjligt för sitt barn. Curlingföräldrar har det pratats mycket om nuförtiden, just begreppet ”curlingförälder” anses ofta som något nedlåtande, man är en sämre förälder om man sopar banan åt sina barn hela tiden. Det diskuteras till och från om hur mycket man som förälder egentligen ska ställa upp med och låta barnen fixa själva och vilka konsekvenser de olika uppfostringsmetoderna får i barnens framtida liv. Om man aldrig låter dem sköta sig själv så får det en sämre grund att stå på inför vuxenlivet enligt många, eftersom de då inte har fått någon erfarenhet.

Dåligt för barn att stå i centrum
Författaren och familjeterapeuten Jesper Juul kritiserar dagens barnuppfostran i Katarina Andersch och Henric Lindstens artikel ”Dåligt för barn att stå i centrum” (GP den 13 september 2009)
Att dagens barnuppfostran kan ha en negativ påverkan på barn är något som framgår i artikeln. Jesper Juul hävdar att det är dåligt att barn allt för ofta ställs i centrum eftersom de då påläggs ett oönskat ansvar. I artikeln framgår det också att föräldrar måste inse att barn liksom vuxna är självständiga individer som också behöver eget utrymme.
Jesper Juul poängterar i Andersch och Lindstens artikel att barn ska ta eget ansvar över sig själva, men de ska inte behöva ansvara över frågor som rör hela familjen. Att ansvara för familjen och annat ligger inte i barnets uppgift, det har snarare en negativ påverkan eftersom barnet då får för mycket ansvar berättar Jesper Juul i artikeln.

Att ständigt låta barnet styra över allt möjligt, även om det så bara är småsaker som vad man ska äta till middag så är det fortfarande saker som påverkar barnen eftersom ansvaret ligger hos dem när det ska ta dessa sortens beslut. Det finns så många regler som bestämmer hur den perfekta föräldern ska vara, det finns liksom en mall som föräldrar ska passa in i för att vara bra för sina barn. Många gånger kan det säkert vara svårt att passa in i mallen eftersom man slits mellan så många olika åsikter och synsätt om barnuppfostran. Många menar som det nämns i artikeln att barnen aldrig förr har tagit så stor plats som det gör idag, och att det beror på att föräldrar vill sina barns bästa och därför tror att de gör det bästa för sina barn. Många kan nog stirra sig blinda på att endast finnas där för sina barn och ställa upp med allt, och av snällhet låta dem styra över regler och vardag. Är detta det bästa sättet? Det kan man fråga sig. Kanske mår barn minst lika bra av att ha rutiner att följa?

Högre pris för en friktionsfri barndom
I Maria Carlings artikel ”Högre pris för en friktionsfri barndom” ger även psykologen Bent Hougaard kritik mot curlingföräldrar. (SvD 2004-01-12)
Han diskuterar om huruvida barn uppfostras och varför föräldrar blir så kallade curlingföräldrar åt sina barn. ”Nutidens curlingföräldrar är ofta så upptagna med att vara effektiva att de tänker på de minuter de kan spara i ögonblicket istället för att lära barnen att göra sina mackor själva och låta dem spilla mjölk ett tag så att de lär sig för framtiden.” säger Hougaard i artikeln. Han menar att dessa genvägar i uppfostran inte lönar sig i längden eftersom barnen då aldrig lär sig att själva handskas med problem eftersom de ständigt blir servade av sina föräldrar.

Jag tror inte att det bästa sättet är att alltid försöka passa upp sina barn i längden, även om det i skeende stund kanske går fortare att exempelvis torka upp spilld mjölk efter sitt barn istället för att lära barnet att själv torka upp. Jag tror också att dagens stressiga samhälle har en stor påverkan på varför många blir curlingföräldrar åt sina barn. Man vill hinna göra allt så snabbt som möjligt för att spara tid och då tänker man inte långsiktigt för att lösa vardagsproblem, därför kommer de kortsiktiga lösningarna som egentligen är sämre i längden in i bilden. Det är lite omvänd psykologi det här med curlingföräldrar, de vill ge sina barn det bästa för en bra grund att stå på inför vuxenlivet, men istället får barnen en dålig grund där det alltid förväntar sig att andra ska lösa problemen åt dem. Jag tror att man lär sig bäst genom att testa sig fram och ta risker som eventuellt leder misstag ibland men som man sedan lär sig att inte göra om.

Att från barnsben inte lära sig att fixa saker själv kan göra livet bra mycket svårare i framtiden för barnen. Att stöta på ett motgångar i ett liv där man endast har lärt sig att glida fram på en räkmacka kan vara riktigt tufft. Det finns studier på att depressioner har ökat bland unga eftersom de inte kan lösa motgångar på ett bra sätt själva. Man förväntar sig alltid att ens föräldrar ska stå bakom och ta emot när man inte klarar något själv. En dag kan kanske inte föräldrarna hjälpa till längre, och vad ska man som curlinguppfostrad göra då?