Vart går gränsen?

Att vara förälder och uppfostra sitt barn idag skiljer sig mycket från hur det var för 20 år sedan. Idag vill föräldrar styra barnens liv och utveckling, och de försöker rent av isolera sina barn från hemskheter. Dessa överengagerade föräldrar går under namnet curlingföräldrar. Likt en curlingsten glider barnen med de överbeskyddande föräldrarna fram, isbanan har föräldrarna redan sopat och allt detta för att barnen ska slippa uppleva svårigheter.

En person som har kritiserat curlingföräldrarna och dess uppfostran är Jesper Juul. I artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” kan man följa Juuls argumenteringar kring uppfostran, av Katarina Andersch (GP den 13 september 2009)

Juul hävdar att barn måste få möjligheter att ta ansvar för sig själva. De behöver inte uppmaningar varje gång de stöter på något hinder, låt dem istället utforska problemet själv. ”Först är de under pedagogisk handledning 6-8 timmar på dagis eller i skolan och sedan när de kommer hem vill de flesta föräldrarna inte göra något som är barnvänligt”. Med det menar Juul att föräldrarna inte behöver vara pedagogiska när barnet redan varit i en sådan omgivning tidigare. Han tycker att föräldrar ska vara tydliga men inte trycka in sin åsikt i barnen. Säg din synpunkt och låt barnet fundera självständigt.

Juul påstår även att barnen står för mycket i centrum idag, och det är fruktansvärt dåligt. Föräldrar riktar för mycket uppmärksamhet till sina barn, och det går inte att konversera med en annan person utan att ta upp barnen som samtalsämne. Han är medveten om att det är av kärlek barnen sätts i centrum, och att föräldrarna bara menar väl. Men det är inte alltid det blir det. Juul fastlägger i slutet att ”Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor”.

Jag tycker Jesper Juuls åsikter är intressanta och tänkvärda, men jag håller inte med honom om allt. Barn måste naturligtvis få möjligheter att ta ansvar för sig själva som Juul säger, men hur mycket ansvar det ska få ta beror på deras ålder och mognad. En tioårig pojke behöver kanske en barnvakt när föräldrarna är på fest, eller en mamma/pappa som hjälper dem att packa sin resväska. Det är inte alla barn som klarar av att ta ansvar själva och jag tror det kan ha med mognad att göra. Det är ganska individuellt för varje barn hur mycket ansvar man klarar av att ta. Vissa barn klarar t.ex. inte av att vara ensam hemma vid 12års åldern, medan andra gör det redan vid 10års ålder.

Jag håller med Juul om att föräldrar ska vara tydliga och inte trycka in sin åsikt i barnen. Om man som förälder trycker in sina åsikter i sitt barn får han eller hon ingen chans att tänka självständigt. Det bästa sättet är att låta barnet fundera över vad den tycker och tänker, och sen kan man eventuellt diskutera frågan tillsammans.

Slutligen säger Juul att ”Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor”. Jag tycker det är ett fint budskap, som återspeglas i dikten ”Du behöver bara säga till” av Magnus Johansson (Vilda fåglar – sånger om barn 1994). Johanssons budskap är att man som förälder ska finnas vid sitt barns sida vad som än händer. Det spelar ingen roll om du inte bär hem några medaljer i silver eller guld jag älskar dig ändå, och du behöver aldrig stå i skuld till mig för du har ändå betalat tillbaks. Min tolkning av dikten är att man som förälder bara ska finnas till för barnets skull. ”Du behöver inte gå några floder för min skull, du behöver inte lägga ner någon vind vid mina fötter”. Med de citaten menar jag att en förälder inte förväntar sig någonting tillbaka av sitt barn, bara att de finns till betyder mest. Johnsson för också ett tydligt resonemang om att barnet ska komma till föräldern om något är på tok, istället för att vara överdrivet beskyddande mot barnet är det bättre att han/hon får söka efter stöd själv.

Jag tycker Johnssons dikt är vacker och han har faktiskt rätt i det han säger. Om man som förälder är överdrivet beskyddande mot sitt barn så blir det en stor förändring för barnet när han eller hon väl växer upp och ska stå på egna ben. Det är svårt att säga en konkret ålder då man ska sluta vara ”beskyddande” mot sina barn, men när man är 18 så är man ju faktiskt myndig och kan i princip göra vad man vill. Så innan 18 borde man kanske trappa av på beskyddandet. Någonting jag tror att de flesta tonåringar kan tycka är jobbigt är att ha en förälder som ringer en gång i timmen, vid tillfällen då man är på en fest. Så för att slippa det är det bästa man kan göra att komma överens om en tid då man ska komma hem, eller ta bussen. Sen kan man smsa under kvällen och såklart ringa någon gång, bara det inte blir ett samtal en gång i timmen.

Det som Johansson beskriver bra i dikten är kärleken och relationen man ska ha till sitt barn. ”Du behöver bara säga till, var du än är, vad du än gör, jag går bredvid dig när du vill.” Det är såhär relationen mellan ens föräldrar och en själv ska vara. Man ska inte behöva låtsas vara någon man inte är eller göra något man inte vill. Det som trots allt ligger närmast en i hjärtat är ens familj.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag inte har några kloka råd för hur en bra uppfostran ska vara, och jag tror egentligen ingen har det rätta svaret.
Det gäller att känna vad som är bäst för en själv och sitt barn, efter det kan man börja sätta rimliga gränser i takt med åldern.