Låt barnen upptäcka världen

Foto: Tumblr

Vare sig man är nybliven-, småbarns- eller tonårsförälder så kan man känna sig extremt ensam och vilsen i frågorna som hopar sig angående sitt barn. När man sätter ett nytt liv till världen så får man så otroligt mycket ansvar att bära på sina axlar. Hur ska man egentligen uppfostra sitt barn? Vad är rätt sätt? Hur kan man hitta den perfekta balansen? Dagens föräldrar drunknar i olika tips från släkt, vänner, media och sjukvård. Vissa blir kritiserade och andra berömda för sina olika sätt att uppfostra. Det är inte så konstigt att de blir förvirrade i hur de ska behandla sina barn.

Malena Janson är en av dem som kritiserar 00-talets föräldrar. I sin artikel ”00-talets lilla barnaskara” i ”00-talet” (4/10) hävdar Janson att de vuxna påverkar sina barn genom att bara utgå från deras prestationer och strunta i själva individen. Samtidigt ger de dubbla budskap genom sin uppfostran då de ger barnen stor frihet i enkla val såsom väljandet av kvällens middag eller dagens klädesplagg, men när det sedan kommer till större beslut blir föräldrarna istället överbeskyddande och tar besluten själva anser Janson.

Jag håller delvis med Janson i hennes sätt att resonera. Hon har rätt i det hon säger om friheten till valen. Om föräldrarna alltid tar de stora besluten ifrån barnen så får de aldrig lära sig att handskas med dem själva. Barnen kommer på så sätt aldrig att lära sig av konsekvenserna som kommer av felaktiga beslut. Det är ungefär som om föräldrarna ger dem svaren till proven i förväg. Föräldrar kan ge råd och tips till sina barn, men de bör inte göra jobbet ÅT sina barn.

Vad jag inte håller med i Jansons diskussioner är snacket om barnens prestationer. Visst finns det många föräldrar som ”pushar” sina barn att prestera på topp i deras idrotter och intressen, men de finns också dem som låter barnen själv ta ansvaret och de älskar sitt barn precis som det är – inte bara efter hur bra den är i t.ex. sångtävlingar. Det finns både och av de där sorterna.

I sin dikt ”Du behöver bara säga till” skriver Magnus Johansson lite om det ovanstående. Han menar att hans barn ska få skapa sina egna vägar, ta sina egna beslut och finna sig själv, utan att behöva bevisa någonting för honom. Johansson säger att ingenting behöver betalas tillbaka till honom, bara att barnet är vid liv räcker nog. Johansson tillägger också att han ska finnas till vid sitt barns sida genom hela livet om det behövs stöd eller hjälp, men hans barn behöver inte följa i hans fotspår. Hans barn får gärna skapa egna, vid sidan om Johanssons.

Jag tycker dikten är jättefin. Det är precis en sådan förälder jag själv skulle vilja ha och precis en sådan jag skulle vilja bli. En förälder som låter barnet få upptäcka världen själv men som ändå finns nära till hands om det behövs och som älskar den precis som den är oavsett val i livet. Dock så kan man inte släppa sitt barn helt fritt ut i världen, utan att ha någon som helst koll eller ansvar över det. Det finns faktiskt de föräldrar som låter barnen göra PRECIS som de vill, även om barnens handlingar kan skada dem själva. Det går faktiskt inte. Man kan inte jämt vara sina barn till lags och försöka vara deras ”kompis” som går med på allt de vill. En förälder måste våga sätta gränser och lära sina barn lite etik och moral annars finns risken att barnen kan hamna snett. Riktigt snett.

Jag skulle vilja säga att det egentligen inte finns några rätt och fel i hur man ska uppfostra sina barn. Allt beror på olika livssituationer, barnens fysiska/psykiska hälsa, hur familjen ser ut i övrigt, vart de bor osv. Vi föds som olika nya individer i olika former, personligheter, stjärntecken och egenskaper. Ingen är sig andra lik. Därför borde man inte behöva följa någon slags ”ideal-uppfostran” som någon forskare spekulerat om i sina biografier. Istället borde man älska sitt barn och följa med på en fantastisk upptäcktsresa genom sitt barns liv. För det är precis som Jesper Juul säger i sin artikel ”Dåligt för barn att stå i Centrum”, som publicerades i Göteborgsposten den 13/9 2009. Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver levande människor.