Curlingföräldrar - på gott och ont

Idag har barnuppfostran skapat en het debatt. Mitt i de nutida föräldrarnas skjutsande, uppassande och leksakshandlande är det därför dags att belysa tre frågeställningar: Hur viktigt kan vuxna beteenden vara för barnets framtida personlighet? Vilken inverkan har curlingföräldrar och vad betyder begreppet egentligen?

I Maria Carlings artikel ”Högt pris för friktionsfri barndom” (SvD, 2004-01-12) delger psykologen Bent Hougaard sin bild av curlingfenomenet. Föräldrarna beskrivs här som överengagerade i frågan om att skapa det perfekta livet åt sina barn.

Hougaard tror att servicen bottnar i dåligt samvete över den tid föräldrar och barn spenderar åtskilda.
”– Många föräldrar verkar känna sig pressade i sin föräldraroll”, säger han. Psykologen menar att de därför vill skydda barnet, samt bevisa sitt eget goda föräldraskap, när de väl är tillsammans. Enligt honom kan denna uppassning dock få negativa konsekvenser.
” – Man kan inte älska sina barn för mycket men man kan ge dem för mycket service”, resonerar han.

Vidare hävdar Hougaard att de som inte möter problem under barndomen upplever hårdare motgångar i vuxen ålder. För att man ska lära sig konfliktlösning tänker han att föräldrarna måste ta tag i diskussioner hemmavid. Bent Hougaard understyrker även det viktiga i att vara konsekvent och anser att små barn ska flyttas dit föräldrarna vill samt tidigt lära sig vilka som bestämmer.
”—Lärarna har massiva problem idag. Vi vuxna väntar för länge med att bli auktoriteter”, avslutar han.

Personligen håller jag delvis med om artikelns resonemang. Behöver barn aldrig diskutera måste de heller aldrig lösa någon konflikt och kan därmed inte utveckla sin hantering av situationen. Jag tror nämligen att människor som länge fått sin vilja igenom har svårare att kompromissa och finna gemensamma svar. Av egen erfarenhet vet jag sedan att en diskussion mellan två orubbliga parter sällan leder någonstans. Jag tänker även att ständig uppassning minskar barnens självständighet och inlärning. Hur ska de egentligen kunna lära sig utan att själva få begå misstag eller ens försöka? I framtiden kan servade unga därför sakna en upptränad förmåga att tackla problem och riskerar då att helt enkelt ge upp när dessa inträder.

Däremot känns det, för mig, rätt att äldre ligger bakom viktiga familjebeslut. Trots allt bör ju föräldrarna uppfostra barnen, och ingen mår bra av ett omvänt förhållande. Att vara principfast får barn att både förstå och följa reglerna. Dock ser jag inte det positiva i att kalla vuxna auktoriteter, något som inte endast beror på att en lågstadieelev knappast vet ordets betydelse. Jag hade hellre visat att vi alla måste bestämma och ta ansvar, men inom olika områden. Vad händer annars den dag då barnet fyller 18? Att ett visst antal ljus plötsligt klär födelsedagstårtan gör ingen ansvarstagande. Man måste öva. Denna träning skulle till exempel kunna bestå av en bestämd veckopeng som han, eller hon, ansvarar över istället för att peka ut leksaker från Barnens hus. Med tiden ökar sedan denna summa, vilket innefattar att barnet sköter allt fler inköp.

Klarar då föräldrarna av att förlora shoppingen? Jag har själv svårt att förstå hur dåligt samvete lyckas resultera i fyllda leksaksskåp. Är det inte bättre att åtgärda det verkliga problemet och helt enkelt spendera mer tid tillsammans? Samtidigt ser jag egentligen inget större fel i att vilja skämma bort sitt barn, så länge det begränsas till en rimlig nivå. Självklart kan förälderns roll som förebild påverka både tankar och moral, men inspiration och kunskap inhämtas även från annat håll. Barn spenderar åtskilliga timmar varje dag i en miljö där ingen vare sig servar dem eller handlar splitternya prylar. Någon lunchrast blir förmodligen också konfliktlösning aktuellt! Jag menar nu inte att skolor ska stå för all uppfostran, utan snarare att några missar hemma knappast är av betydelse. Vid ett tillfälle måste barnet ändå ta smällen. Jag har också svårt att tro att uppassade barn aldrig existerade innan curlingbegreppets tid och idag bör flera av dem ha växt upp till fullt fungerande vuxna. Varför vore det då farligt nu? Och hur uppkom detta fenomen?

I Katarina Andersch och Henric Lindsteins artikel ”Dåligt för barn att stå i centrum” (GP 2009-09-13) säger sig författaren och familjeterapeuten Jesper Juul besitta svaret på mina frågor.

Enligt Juul fanns det fram till 1990-talet en ömsesidig förståelse i samhället rörande föräldraskap, något som idag saknas. Författaren berättar att föräldrar nu måste avgöra hur just de vill att vardagen ska se ut och vilka regler som gäller. Han hävdar att barn mår bra av att ta ansvar över sig själva, men inte över viktiga familjebeslut.

Terapeuten anser även att nutidens föräldrar begår utmärkande misstag. Han menar att barnen alltför ofta står i centrum, samtidigt som ständig vuxen närvaro begränsar dem.
”– I centrum är man alltid ensam”, resonerar han. Samtidigt tror Juul att ungas ständiga uppmärksamhet gör det besvärligare att vara förälder.

Författaren tycker inte att vuxna ska tvinga på barn sina egna åsikter, utan istället låta dem fundera över det som sägs samt vad han eller hon själv tänker. Däremot är det, enligt Juul, inte viktigt med felfritt föräldraskap och 40 misstag per dag utgör ingen fara.
”– Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver människor”, menar han.

Jag ställer mig kritisk till flera partier av denna text. Tankesättet ” I centrum är man alltid ensam ” tolkar jag som att barn i fokus upplever en gräns mellan sig själva och sin ”publik”. Men hade det verkligen varit bättre att inte uppmärksamma dem? Jag tror varken att denna lösning skulle minska individens ensamhet eller göra dess föräldrar lyckligare. Kanske tycker ett lätträknat antal vuxna faktiskt illa om att barn centreras, men i överlag ser jag läget som raka motsatsen. Föräldrar jag möter är oftast så stolta över sina små att de gärna riktar blickfånget mot dem! Ifall teorin vore sann hade ingen valt sätta unga i centrum och därmed skulle ”problemet” försvinna av sig självt.

Jag håller däremot med om att alla ska ges tid att tänka och utforska världen på egen hand. För att låta barn utvecklas, inhämta kunskap och upptäcka sin personlighet bör vuxna ibland ta ett steg tillbaka. Sedan kan jag inget annat än instämma i artikelns avslutning. Föräldrar behöver inte alltid göra helt rätt. Ingen är perfekt. Om denna press kunde släppa skulle de inte endast må bättre, utan enligt teorin i ”Högt pris för friktionsfri barndom” hade uppassningen även minskat.

Sammanfattningsvis tycker jag inte att man ska döma dessa föräldrar för hårt. Med tanke på all den kärlek och uppmärksamhet som de samtidigt visar har jag svårt att se begreppet som enbart negativt. På lång sikt tror jag knappast att dålig konfliktlösning eller minskad problemtolerans är ett bekymmer. Barn spenderar aldrig hela sin uppväxt i hemmet och kan därför ta igen små föräldramissar på annat håll. Curlingfenomenet är visserligen inte enbart positivt, men knappast förödande. Enligt mig finns det ingen familjeterapeut i världen som känner ett barn bättre än dess föräldrar. Därför måste alla ta frågeställningarna ned till individnivå och fundera: Vad är bäst för just mitt barn?