Unga utan gränser slutuppgift

Unga utan gränser slutuppgift


Många föräldrar verkar vilsna när det handlar om hur de ska uppfostra sina barn. Det finns olika metoder och olika syn på vad som är viktigt och vad som är rätt. En debatt som är aktuell just nu är om det är bra eller dåligt att vara ”curling förälder”.

En av dem som uttalat sig i frågan är Jesper Juul, författare och familjeterapeut. I artikeln ”Dåligt för barn att stå i centrum” av Katarina Andersch (GP 2009-09-13) presenterar Jesper Juul hur han ser på föräldrarollen. Föräldrarna ska vara tydliga men inte ”trycka” sin åsikt på barnen. Man ska inte ge hela ansvaret till barnet men tillräckligt med utrymme så de ska kunna visa att de kan klara sig själv och kunna utvecklas. Jesper Juul menar på att man måste ge barnet alternativ, man ska ge dem val så de själva ska kunna få lära sig att bestämma vad som är rätt och fel. Juul påpekar att man inte borde vara orolig när man begår enstaka misstag, det gör alla menar han på.

Jag tycker att Jesper Juul har helt rätt, visst kan det vara svårt att se för föräldrarna vad som är bäst för deras barn utan att ha några egna erfarenheter. Ofta glömmer man bort som barn att ens föräldrar även de har haft föräldrar och varit barn. Men samhället har ändå utvecklats och sättet man uppfostrar sina barn har förändrats mycket genom åren. Jag tycker att man som förälder inte ska ”stänga in” sig själv och strunta i att lyssna på andras erfarenheter. Ett sådant råd skulle kunna vara att man inte ska överbeskydda sina barn, de mår de sällan bra av. Som Jesper Juul menar att man ägnar för mycket tid till att skydda sitt barn från allt möjligt beskriver han som ett ganska stort problem idag.

Jag tycker att man bör låta ens barn försöka förstå själv vad man gjort för fel. Föräldrarna ska alltså inte vara ”på” barnet hela tiden och hjälpa barnet med saker som barnet själv säkert skulle ha kunnat förstå med bara lite tid och tålamod.

En annan person vid namn Magnus Johansson, där han i dikten ”Du behöver bara säga till” (boken Vilda fåglar – sånger om barn 1994) menar att barnet själv ska komma till föräldern om det är något. Han menar att man som förälder alltid ska finnas till hands om barnet behöver hjälp men det är på barnets villkor. Som jag tolkar det av texten så borde man göra det klart för barnet att man alltid finns där. Barnet/barnen ska få möjligheten att söka hjälpen själv, istället för att föräldrarna alltid ska vara på dem och överbeskydda.
Jag tycker att ett speciellt citat från dikten beskriver ganska bra om vad Magnus Johansson vill förmedla med den, ”Du behöver inte vara ett ljus i mitt liv som alltid är tänt, du behöver inte skicka hem rapporter till mig från fjärran länder”.

Jag tycker att Johansson har helt rätt, lägger sig föräldrarna i för mycket lär sig istället barnet att undvika sina föräldrar. Det blir helt enkelt för mycket, mer uppmärksamhet än vad man vill ha. Jag tror att barn vill klara sig själv, men vill visa att man kan. När ens förälder lägger sig i för mycket och hjälper barnet med allt det ber om får barnet aldrig känna känslan av att man har klarat t.ex. uppgiften själv. Man blir för beroende av sina föräldrar, man lär sig inte att försöka själv. När barnet sedan växer upp, flyttar hemifrån o.s.v. måste man klara sig själv. Föräldrarna kommer inte alltid att finnas där. Därför tycker jag att man som förälder redan i tidig ålder ska lära sitt/sina barn att klara sig själv och berömma när barnet visar självständighet. Det Johansson skriver, att man som förälder även ska visa att man alltid finns där om barnet behöver hjälp får inte misstolkas som att föräldern ska hjälpa barnet hela tiden utan att man ska vara där och berömma när barnet gjort rätt, tolkar jag det som.

Det viktigaste Johansson säger med sin dikt är att vi inte ska ha det kravet att barnet ska uppfylla föräldrarnas behov och önskningar. Det kan vara väldigt svårt för en förälder att veta hur mycket krav man egentligen ska ställa på sitt barn. Ska man ens ha något krav?
Jag tycker att man som förälder bör sätta vissa krav på sitt barn, men absolut inte för mycket. Men hur mycket krav ska man sätta på sitt barn då? Finns det någon gräns där man avgör vad som är för mycket eller för lite? Eller måste man känna efter själv vad som känns bäst och funkar. Det beror nog lite på barnet också, hur mycket krav man ska ha. Vissa barn behöver nog ha mer krav på sig än andra. Är det ett barn med mycket problem i skolan eller har svårt att sköta sig så kanske man borde börja ställa lite mer krav. Men även i dessa fall får det inte bli för mycket. I ett annat fall då barnet sköter sig utmärkt i skolan, tar eget ansvar o.s.v. bör man kanske låta barnet sköta sig själv lite mer, annars tror jag att barnet kan känna att det har för mycket press på sig, det är inte lika ”roligt” längre.

Avslutningsvis tror jag att hur många experter man än frågar, så är nog det bästa sättet att finna svaret i sig själv och lära känna sitt barn. Det tror jag är nyckeln till en bra relation mellan föräldern och barnet.